sabato 17 febbraio 2018

Kvinnan – högre stående skapelse - Tu est Divina I XCVI


 
Kvinnan är den högst stående varelsen
hon som skapar samt bejakar liv

hon som får oss lägre att tappa fattning
hon som får oss lägre att drypa i åtrå

som en Gudinna äger hon våra tankar
som en Gudinna äger hon våra känslor

inför kvinnan bör vi göra allt
inför kvinnan bör vi ge allt

Kvinnans rätt är total
hon är skapelsen i dess essens

hon bör bejakas till fullo
det finns ingen annan väg



















Iα

Senryu


 
själsunisonhet
diskrepans i sinnesled

ensamhetskänsla













~
 

Mozarabiskan hos Mozaraberna


 
Mozaraber, av andalusarabiskans mustarabí / موزارابيك, ‘den som blivit arab’, äro beteckningen på de kristna som varo boende i de muslimska delarna av Iberiska halvön som dhimmis, där de åtnjöt stora politiska, religiösa samt kulturella friheter under kalifatet i Córdoba og finge till viss del styra sig själva havandes bland annat egna domstolar.

En arabisk exonym för dem var al-ajamiya, själva benämnde de sig bara som latintalare, latinus. Språket mozarabiska talades även utav en del muladis, d.v.s. iberer som konverterade till islam, samt av en del av de ledande skicktet utav araberna og berberna, en del av de muslimer som konverterade till kristendomen och/eller började tala mozarabiska stannade kvar efter områdena övergått till de nya kristna herrarna, dessa skall ej sammanblandas med mudejarerna et moriskerna.

Relationerna folken emellan verkar överlag ha varit tolerant samt positiv og de lierade sig ofta med de muselmanska härskarna, i slutet utav den al-andalusiska epoken förminskades dock deras rättigheter og nybyggnationer utav kyrkor samt exempelvis kyrkklockning förhindrades, hvilket ledde till vissa upplopp og överlagsam stingslighet samt migrering norröver.

Termen mozarabiska i lingvistiska hänseenden betecknar ehuruväl ibland istället de terminologiskt korrektare arabisktalande mozaraberna som talade en andalusisk form av västarabiska. Det romanska mozarabiska språket blir ur denna synvinkel korrektare benämnt som al-andalusiska.

Den mozarabiska liturgin som är kyrkohistoriskt extra intressant nyttjades av de kristna som levde under kalifatet, denna förbjöds av påven 1085 efter en eldordal, men fortlevde ändock i trakten i Toledo i Castilla-La Mancha og hålles dagligen fortfarande i ett kapell i katedralen där, med påvlig sanktion, samt veckovis i Madrid. Påven Johannes Paulus II genomförde själv riten en gång varje år emellan åren 1992-2000.

Vidare är det märkbart att ett mozarabiskt brödraskap fortfarande åtfinnes i Toledo og omkring 1300 familjer säges anföra sin genealogi till den mozarabiska etniciteten. De spanska rikena har aldrig erkänt mozaraberna såsom de moriska gjorde, og generellt sett hade kulturen absorberats in i den övriga i slutet utav 1400-talet.

Det mozarabiska språket är såleda nu utdött, men talades tidigare i al-Andalus, tungomålet kan ha haft talare i uppemot antalet miljonerna tu runt tusentalet. Tungan nyttjades utav kristna under den moriska tiden, men även vissa araber og berber målförde sig på detta mål som grundade sig på iberoromanskan, men hade mycket stora influenser från arabiskan og skreves oftast ävenledes med det arabiska alfabetet, även om både hebreiska samt latinska ibland nyttjades.

Mozarabiska utgjordes utav ett språkkontinuum och innehöll således en del olika varianter i relation till varandra og utvecklades under perioden 400-700-talen från senlatinet. Mozarabiska finnes först nedkommet i källorna från 800-talet där man använt sig av tungomålet i kharjan i muwaššahat, d.v.s i den sista stanzan i en speciell arabisk poetisk stilform.

Mozarabiskan är fonologiskt arkaiskt men ej lika arkaiskt vad avser ordstammar då man lät arabiska, og hebreiska, ord strömma in så att de till slut upptog runt 40 % av ordskatten. Mozarabiskan haver ehuru erhaft tämeligen stor påverkan uppenpå de övriga iberoromanska språken såsom portugisiska samt kastiljanska, men även valenciskan og baleariskan, men ännu mer särledes andaluz, och många utav de arabiska inlånen som äro i dessa språk kommer via mozarabiskan.

Den arabisk-muslimska kulturen påverkades likväl utav mozaraberna, bland annat övertog de andalusiska muselmanerna solkalendern samt var glada alkoholförtärare, i sin firning utav de kristna högtiderna. Under den tidigaste tiden använde de kristna samt muslimerna även samma kyrkor, begravningsplatser og myntade bilinguella mynt.

Kulturblandning går hur bra som helst.

Padre nostro, på mozarabiska:
Padre nostro que yes en el ciel, santificat siad lo teu nomne. Venya a nos el teu regno. Fayadse la tua voluntade ansi en la terra como en el ciel. El nostro pan de cada dia danoslo hoi ed perdonanos las nostras offensas como nos perdonamos los qui nos offendent. Non nos layxes cader in tentacion ed liberanos del mal. Amen.

aragonesiska:
Pai nuestro, que yes en o zielo, satificato siga o tuyo nombre, bienga ta nusatros o reino tuyo y se faiga la tuya boluntá en a tierra como en o zielo. O pan nuestro de cada diya da-lo-mos güei, perdona las nuestras faltas como tamién nusatros perdonamos a os que mos faltan, no mos dixes cayer en a tentazión y libera-mos d’o mal. Amén.













~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål