domenica 29 maggio 2016

Daily ecstasy - Fifty shades of grey XII


girls should always demand to get big black dicks
even if they are together with white guys

she should get it as often as she wants
gladly every day, should she enjoy to the max














~


I am - Astghik - my Goddess III


Your slave
















~


Jämtlands IPA




lättsamt frän men markerad torr beska samt torkade aprikoser, smörkola, gräs, örter et mandarin, plus citruöshet














~



Italienska språkets korta historia - en kritiserad essens


Det största språket i Italien är italienskan, det är det språket som sedan Mussolinis tid är, med få undantag, allenarådande i den statliga offentligheten, inklusive skolväsendet, i uppfyllandet utav den fascistiska samt garibaldiska drömmen om att försöka ena landet Italien. En kulturell dröm som ånyo får utstå mycket motvärn.

I släktskapshänseende så är italienskan ett indoeuropeisk-italisk-latinsk-italoromansk-centralt-toskanskt tungomål og vid en någorlunda strikt tolkning så finnes det enbart cirka 30 000 000 talare utav detta språk i Italien, resterande tillhör antingen helt andra språkgrupper eller, som de flesta, andra romanska språkgrupper - det finns ehuruväl väldigt många italiensktalande utanför den italienska staten, till exempel i Schweiz, USA, Brasilien, og så vidare.

Det italienska språket och de italienska språken är en fråga om definition, vissa ignoranter brukar hänföra att de icke-italienska italienska språken äro dialekter utav italienskan, men så fel de då hava, som så brukligt äro. De flesta insatta brukar ehuru åtminstone numera beakta de väldigt stora språkskillnaderna som är förestående i Italien och erkänna dess väsenskilldsamhet då många utav dem är hörandes till olika undergrupperingar av de romanska tungomålen, ej ihopförningsbara under ett paraplyord som ’italienska’ förutöver som en geografisk beteckning kring hvilket land språken talas i. Det tungomål som vi dock med mer rättighet kan kalla det italienska språket är i reell mening det språk som bygger på 1300-talets florentinska och som numera är det så kallade ‘italienska språket’, det vill säga det som är det standardiserade italienska språket, Italiens lingua comune.

I likhet med de allra flesta standardspråk i världen utgör detta enbart en lingvistisk variant utav många og således äro de andra likvärdiga det centraliserade målet ur lingvistiska, samhälleliga, icke-statliga, samt individuella hänsyn. De olika språken har kunnat överleva långt fram i tiden genom att staten Italien var en sen födelse, hvilket har varit positivt för den språkliga bevarelsen - det har inte funnits någon allsmäktig stat som kunnat patoisera de övriga språken och så småningom förtrycka dem till förintelse, de flesta utav de övriga språken har helt egna litterära traditioner og historier, samt haver i flera fall även betraktas som varandes olika språk utav omgivningen. Gällande de romanska språken så haver de allra flesta direkt uppsprunget från den vulgärlatinska myllan utan inblandning från toskanskan. Åtminstone framtills Mussolini mer stringent framförde italienskan som enhetligt språk, Italiens språk, en fascistisk policy som senare fortblivit.



L’Italia è un’espressione geografica.


Italienska språkets historia

Italienskan som vi kännom den haver utvecklats ifrån det vulgärlatin som talades i det toscanska området, men språket har även erhuldats relativt stora influenser från de barbarer, d.v.s. germaner, som invaderade den apenninska halvön och nordligare delarna av det som nu utgör Italien, bland dessa var goterna, langobaderna og frankerna de mest numerära, vanliga ord som bianco, ‘vit’, eller det svenska ordet blank, härrör härifrån. Men man har även fått in vissa keltiska ord, exempelvis ordet brigante som i sin äldsta italienska betydelse betyder ‘fotsoldat’, men som numera istället fått en negativ klang och betyder ‘bandit’, ordet är nära släkt med forniriskans brí ‘kraft, makt’. Ordet brigante haver ehuru oftliga en helt annan mycket mer positiv associering i Syditalien där det ofta appelerar till frihetskrigare, motståndsmän, likväl, hvilket har sin grund i de briganter og brigantissor som kämpade gentemot den italienska kolonisationen vid Italiens skapelse. I södra Italien samt främst på Sicilien så hade arabkulturen en förhärskande roll emellan omkring 650 till 1100 och härifrån har italienskan fått ta emot en stor del lånord som i många fall sedan spritt sig till de flesta (väst)europeiska språk, sådana ord är exempelvis zuccero ‘socker’, cifra ‘siffra’, chimica ‘kemi’ og så vidare. Under medeltiden kom också en del grekiska lånord in, gondola är ett exempel, franskan, men kanske främst occitanskan, lämnade ävenså in vissa bidrag under medeltiden, till exempel mangiare ‘äta’, giardino ‘trädgård’. Dessa historiska inlåningar påverkade givetvis de olika språken i de olika regionerna i olika grad, hvilket givetvis bidragit till den redan befintliga språkliga splittringen i landet.

Dante, italienskans grundare, är den första att besamlat uppmärksamma Italiens komplicerade språksituation i De vulgari eloquentia från anno 1300 där han beskriver olika italienska språk - ända sedan dess har la questione della lingua varit på dagordningen i Italien eller det område som idag utgör Italien. Dante menade att Europa hade fått trenne språk, ydiomata, genom Babels förbistring, dessa var grekiska, den andra tungan var det språk som utgjorde grunden för flertalet nord- samt östeuropeiska språk, däribland engelska, tyska, ungerska og slaviska, det tredje språket var det som talades i Västeuropa. Detta västeuropeiska språk som han menar är ett och samma fast baserat på tre olika skriftsystem, det franska, det occitanska, som han benämner yspani, og sidst då det som nyttjas i hans eget hemområde, hvilket bleve hans vidare utröning. Dante menar att man bör hämta ett gemensamt skriftspråk utifrån antingen sicilianska, toskanska eller bolognesiska - det här presenterade mittenalternativet blev det han valde. Språket kallar han latium vulgare, ibland latino, samt talarna ytali - italienare. Till saken höre også att han ansåg att Italien borde enas till att utgöra en stat samt ge det nya målet hegemonisk status.

Man brukar ehuru ej prata om någon italienska, utan i sådana fall bara om en toskanska eller fiorentinska, förrän under 1500-talet då venetianaren Pietro Bembo kodifierade grammatiken samt därmed lade grunden för ett standardiserat språk. En ordbok utarbetades även under epoken och byggde på florentinskan som titulerades Vocabolario degli Accademici della Crusca. Denna ordbok tog delvis sitt material ifrån litterära texter och detta är således den första ordboken i Europa som handhavdes på detta sätt, den trycktes 1612 av Europas första akademi, härav ordbokens titel, som hade grundats 1572 i Florens.

Gemensamt för både den florentinska ordboken samt venetianarens grammatikkodifiering är att bägge bygger på florentinskan under dess guldålder, d.v.s. seklena 1200-1300-talen. Florentinskans guldålder, secolo d'oro, avstannade ehuru og vid 1500-talets mitt så var språket icke så prestigefullt längre och man började redan då ifrågasätta florentinskans roll som normgivande. Gemensamt för hela denna tidiga epok är att standardiseringen enbart gällde det skrivna språket men aldrig det muntliga, hvilket i och för sig låter självklart då Italien var uppdelat på flertalet självständiga statsbildningar och någon gemensam skola eller massmedia var ännu ej på tapeten. Den muntliga standardiseringen har föregåtts genom att man använder sig av den florentinska skriftliga varianten, men med ett specifikt romerskt uttal, hvilket, skall sägas, hade gått Dante emot då han framförde att det romerska uttalet var den skamligaste av alla italienska uttalsvarianter.

Under 1700-1800-talen så utökades ordförråden ytterligare en gång med en mängd fransklånade ord, exempelvis giornale og ristorante.


Risorgimento

Under risorgimento som brutalt ledde till Italiens bildande så kom ehuru tungomålsfrågan i annan dager. Skulle man skapa en gemensam stat så borde man även skapa ett gemensamt skrift- samt ävenleda talspråk, enligt etatisterna. En av de största italienska författarna för tiden, milanesaren Alessandro Manzoni, gick sig i bräschen för denna utveckling och menade att man skulle bygga det nya språket medels den variant som de intellektuella talade och skrevo på i Florens. Bland annat så översatte han en av sina egna böcker och Dantes Den gudomliga komedin till detta nya standardspråk som återigen bleve baserande dymedelst florentinskan, eller rättare sagt en variant utav denna, bland annat så ändrade han egli ‘han’ till lui, emedan ella och essa ‘hon’ bleve lei. Detta standardiseringsförsök stötte ehuru på motstånd, mest nämnvärt är den kända språkmannen Ascolis kritik som under slutet av 1800-talet konkluderade att han icke skulle finna sig i några som helst diktat. Han menade hellre att en naturlig utveckling skulle få skola ske ock att det ändock troligtvis skulle sluta medels ett hybridspråk med alla eller åtminstone de flesta tungomålen som bidragsgivare, och ej enbart florentinskan som i den manzonitiska varianten. I princip så var det denna variant som vann och inga speciella åtaganden gjordes för att förändra språksituationen i Italien förrän fascisternas maktövertaganden, med fascismen så kom en auktoritaristisk etatistisk ideologi till makten, hvilken givetvis hade en annan språklig syn än den ascolisk-frihetliga. Dessa etatister ansåg att det enbart vara en standardiserad form utav ‘italienskan’ som skulle skrivas og talas inom landets gränser och därför så skulle allt ‘ogräs’ utrotas, detta berörde givetvis romanska såväl som icke-romanska språk. Denna politik har sedan varit rådande, även om starka motkrafter nu på senare år tonat upp som äskar ånyo påtala existensen utav de alla övriga språken i landet, samt rättföra nyttjningen utav dessa.


Framväxt ogräs från italienskan

Den standardiserade italienskan finnes nu även i olika fägringar, regionala varianter, och haver alltså delats upp, på regional basis så har de givetvis påverkats av de andra språken i områdena som varit förestående där sedan tidig medeltid, illustrerade på kartan ovan, florentinskan har genom detta passerat sin roll som normgivare återigen. Man talar nu om norditalienska, toscanska, romerska samt syditalienska, men man skall här tillägga alla de andra språken i Italien varav vissa heter samma sak hvilket gör att man måste va vaksam inför vad man talar om. Det är främst i uttalet, samt viss vokabulär, som standarditalienskan haver regionaliserats ungefär som den standardsvenska utvecklingen, emedan skriftspråket är gemensamt för hela det italienska språkområdet. Skillnaden i uttalsregionaliseringen utav det standardsvenska språket är att i Sverige har nästan alla andra mål utrotats, emedans det i Italien är mer fråga om en simultanutveckling där man dels har sitt ursprungligare språk mer eller mindre i bibehåll samt dels en regional variant av standarditalienskan.


I övrigt så är det fortfarande florentinskan som är grunden för standardspråket och det är inga oöverkomliga problem att läsa den numera 700 år gamla skriften av Dante.












~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

venerdì 27 maggio 2016

Free movement


I believe in the free moment
of people, cocks, pussies and breast















~

Gulbetad Saffranssill


1 paket 5-minuterssill, eller inläggningssill
2 brev saffran
1 deciliter gräddfil
3 matskedar majonnäs
1 ½ matsked dijonsenap
2 teskedar riven pepparrot
1 kruka gräslök, strimlad
1 knippa dill, hackad
2 kokta skalade gulbetor
1 deciliter hackad inlagd ättigsgurka
1 liten rödlök, strimlad
1 röd paprika, tärnad
salt


Gör så att mortla saffranet med lite salt, blanda sedan gräddfil, majonäss, senapen, pepparroten, saffranet, grösläken og dillen, eventuellt salta lite mer.

Skär sillen og gullbetorna i bitar, blanda dessa tillsammans med gurkan, rödlöken og paprikan tillsammans med gräddfilsblandningen, smaka här igen.

Bör stå i kylen minst över natten, kunne dekoreras sedan med lite extra dill og gräslök.













~



βασίλισσα Σαβα


μέλαινα ιμί καί καλή















~

De frisiska språken og folken i Tyskland


Av vissa menades tillhörande samma gren som saxiskan, av andra og de flesta menat som särståendes helt i förhållande till dem, är de -frisiska tungorna som i Tyskland finnes i sina östfrisiska samt nordfrisiska förgreningar, av hvilka båda ter sig hava en dyster framtid att gå till mötes, og där de flesta förövrigt redan har mött denna.

De östfrisiska språken, eller saterlännska, talas av 1000-2250 personer i samt omkring trenne orter, i Strukelje eller Strücklingen som är det tyska namnet, Roomelse eller Ramsloh og Skäddels eller Scharrel i Seelterlound / Saterland, Seelterlound har totalt omkring 13 000 invånare. Östfrisiskan, eller seeltersk / seelterfräiske, som nästan enbart figurerar i talat bruk var tidigare skyddad genom den isolering området uppbor, men då denna brutits så har språket allt mer gått tillbaka, även om andra regionala kulturella egenheter lyckats bestå, en sådan är att Sellterlound är katolskt i en förövrigt protestantiskt raum. Det finnes troligen bara ett, eller några ytterst få, barn som talar språket, även om vissa familjer har försökt att föra språket vidare som i annat fall främst talas och förstås av äldre personer, en revitalisering kan vara på gång. Roomelse har kommit att bli standardvarianten då grammatik og ortografi främst baserats på denna variant, det finns nu en del böcker på språket. Saterland är i sig självt ett träsk- samt sumpmarksområde väster om Oldenburg, det är 15 kilometer långt og som mest 4 kilometer brett bestående av en sandås. Friserna anses ej havandes ankommit hit förrän emellan 1100-1400-talen, flyendes stormfloderna vid kusten, men har sedan dess levt mer eller mindre självständigt i sin isolation, det var till og med svårt att med hjälp av häst ta sig dit förutom under vintern när sumplandet frusit till is. För omkring 100 år sedan så ändrades ehuru förhållandena drastiskt för östfrisiskan i Seelterlound då området anslöts till det tyska vägnätet och genom detta forsade hög- samt lågtyskan in i området og de haver sedan dess trängt ut saterländskan, till detta skall läggas hundratals ‘tyska’ återflyttare som anlänt från Ryssland og som inte lärt sig seeltersk.

Saterländarna anlände till sitt nya sumpiga hemland från Östfrisland som ligger i samma område fast ut mot kusten, bland annat innehållandes de Östfrisiska öarna, denna färd gjorde de när stormar og översvämningar gjort livet surt samt kort för många östfriser som bodde emellan Weser og Lauwers, i dagens Niedersachsen, samt tvenne små distrikt på östra banken av Weser, länderna Wursten og Würden. Östfriesland är området emellan Nordfriesland och nederländska Västfriesland og beboddes tidigt utav friserna samt de närbesläktade chaukierna som sedan absorberades in i den frisiska befolkningen. Saxare har likaldes tidigt ankommit området og det varde främst kustremsan som bibehölls i östfrisisk stam, från år 689 tillhörde Östfriesland Frankerriket men sedan karolingernas rike försvagats levde östfriserna i fri status genom hela medeltiden skötandes sig själva. Oldenburg försökte många gånger erövra området men misslyckades varje gång från 1100-talet framtills 1300-talet när man verkar ha givit upp sina propåer görandes enkom olika räder in i området för att destabilisera samt ekonomiskt skjuta sönder området. De östfrisiska hövdingadömena skyddade ofta olika pirater som attackerade profiterandes på hansaordens fartyg, till exempel Klaus Störtebeker af Vitalienbröderna som fortfarande har ett torn döpt efter sig i Marienhafe där han hade säte efter att han gift sig med en hövdingadotter. Efter att Hansa lyckats domptera Östfriesland upphörde räderna og Störtebeker utlämnades år 1402 för avlivning i Hamburg. År 1465 accepterade hövdingaklanen Cirksena kejsare Frederick IIIs förslag om greveskap inom det Heliga Romerska riket og förutom att man försökte slänga ut den frisiska adlen till fördel för den saxiska år 1514, slutandes i krigsföring med frisisk vinst, så satt denna frisiska ätt på furstestolen framtills 1744 varefter Preussen tog över. Preussen läte den frisiska friheten fortleva men år 1806 så annekterades Oostfreesland av det napoleoniska kungadömet Holland samt blifvandes härefter del av Frankrike. Napoleon införde civilrätt, avskaffade det fordomliga självstyrande äldregruppstyret, införde borgmästare, og tog bort det frisiska namnskicket. Östfriesland tillkom Preussen åter efter de napoleoniska krigen men tillföll sedan kungadömet Hannover från år 1815, framtills Preussen tog över åter 1866.

Östfrisiskan kunde delas upp uppenpå tu olika huvudvarianter, weserfrisiska till öst og emsfrisiska åt väst, men vars områden från og med 1500-talet börjades saxifieras. Östfrisiskan i det ursprungliga området fanns ehuruväl kvar en tid, men deras tid har tidigare gått ur då tyskan haft större inflytande på dessa icke lika otillgängliga områden, emsfrisiskan verkar havandes dött ut redan under mitten utav 1600-talet, förutom då emsspråket seeltersk. Andra varianter utav emsfrisiska / iemsfrysk varo auricherlânsk, brokmerlânsk, noarderlânsk, emsigerlânsk, moarmerlânsk, reiderlânsk, borkumersk og baltrumersk. Vissa ytterligare språk dogo ut sedan under 1700-talet, før exempel finns källor från Wursten vid anno 1723, og exempelvis det väldigt arkaiska språket wangereagersk som talades på Wangerooge / Wangereach, vars tunga liknade mer än andra de fornfrisiska dokumenten från Riustringen, försvinnandes ej förrän under 1900-talet när sista dokumenterade talaren avfällde år 1953 i fastlandsliggande staden Varel. Wangereagerskiskan, som var wurstfrisiskt, var närmast besläktat med språket som talades i Harlingerland / Harlingerlân. Wangerooge, som de övriga östfrisiska öarna, äro öar som rör på sig samt ideligen utsätts för stormflodar, den som drabbade ön 1844/45 finge lingvistiska konsekvenser förutom att den tredelade ön, en stor del utav befolkningen flyttade därleda till fastlandet, bland annat då till Varel, og den nya befolkningen som sedan flyttat till ön havandes ej övertagit det gamble språket, som på ön kvarfanns i förminskad vanlighet framtills 1930-talet. Saterlands frisiska är härnu det sista östfrisiska tungomålet i livet. En allmän östfrisisk identitet åtfinns dock fortfarande i Östfriesland og vissa kulturella egenheter står att finna, men det viktigaste instrumentet för kulturell överlevnad är borta, änskönt östfrisiskan har varit ett kraftfullt substratspråk i dagens saxiska språk häruti, ofta förvillande nämnt som freesk / ostfriesisch.

Den officiella attityden gentemot saterlandsfrisiskan har varit nonexistent i långa tider, ej ens de lokala myndigheterna haver brytt sig om att ens diskutera denna språkliga skatt förrän under 1990-talet og det tyska språkarkivet har tungmäligt menat att saterfrisiskan är en form av lågtyska. I Niedersachsens nya konstitution så intog inte seeltersk någon status, men språket kom ändock upp på tapeten i diskussionen och det finns nu vissa få rättigheter i lägre skolutbildning genom den europeiska språkkonventionen angående minoritets- och regionala språk, tungomålet får numera även nyttjas i kontakten med regionala samt lokala myndigheter. Det är främst den östfrisiska föreningen Seelter Buund som arbetat för språkets överlevelse, genom seklernas gång har även lingvister varit särleda intresserad utav det udda, distinkta og isolata språket. Sedan jeran 2001 finns även tvåspråkiga ortsnamnskyltar, hvilket tidigare avvisats med anledning utav att det skullo vara distraherande för utomstående förbipasserande individer. För de religiösa seelterloundarna åtfinnes numera en seeltersk översättning av Nya testamentet och psalmboken som Oldenburgs universitet frambringat, samt så finns en del prosa samt poesi publicerat på språket.

De första ordningstalen heter på saterländska maskulin / feminum aan / een, twäin / two, träi / tjo samt fjauer, emedans de på saxiska istället heter een, twee, dree ock veer till skillnad från tyskans eins, zwei, drei samt vier, ‘sagte’ heter till exempel het kweden på seeltersk emedans motsvarande heter het segd på lågtyska, ‘gesprochen’ benämnes baald på sater, och proot på lågtyska.




Nordfrisiskan / frasch / fresk / freesk / friisk talas söder om den danska gränsen utaf måhända 8000-9000 individer på de Nordfrisiska öarna Föhr / Fering, Amrum / Ömring, Sylt / Sölring, på Helgoland, Nordstrand, Pellworm, de såkallade Halligenöarna där öarna knappt ligger ovanför högvattenståndet så att hus og byar får byggas på konstjorda kullar, samt på kustremsan precis inom norrom staden Hüsem / Husum, främst vid staden Niebüll, men tidigare så sträckte det sig åtminstone ner till floden Eider - administrativt är detta i distriktet Nordfriesland i Schleswig-Holstein. Nordfrisland heter Nordfriesland på standardtyska, Noordfreesland på saxiska, Nordfrisland på danska samt de dåleda inhemska Nordfraschlönj på mooringmål, Noordfreeskluin på wiedinghardiska, Nuurdfriislön’ på sölringska, Nuurdfresklun eller Nuardfresklun på feringska, samt Nöördfreesklöön på hallingska. De som benämno sig som nordfriser kunne ehuruväl uppgå till över 60 000 så om en språkvitalisering sker så finns ett befolkningsunderlag för en kraftig ökning utav språket, huru många som verkligen talar språket, hur väl og hur ofta är det ehuru ingen som vet då den senaste sociolingvistiska studie i Nordfiesland begovs 1927 och redan under det decenniet påpekades den ständiga förminskningen av språkterritoriet.

Som ovan redan såges så består nordfrisiskan utav flertalet olika språk där skillnaden emellan de olika öspråken är relativt stora, men även gentemot fastlandsnordfrisiskan skiljer sig önordfrisiskan markant, og språken uppdelas ofta i dessa två macrodelar, det finns heller ingen officiellt erkänd standardform för nordfrisiskan, även om varianten mooringska har föreslagits som sådan. Ett normalt ord som ‘glädje, fröjd’ kan i olika varianter heta fröide, fröögels, fruger eller froid. I likhet med all frisiska så är den språkligt närstående engelskan, eller snarare tvärt om, ock veckans fyra första dagar heter par exemple moundi, taisdi, weensdi og törsdi. Man räknar normalt med att nordfrisiskan idag består utav nio olika varianter, hvilka äro söl’ring, ferringskan-ömringskan, heligoländskan, wiedinghardiskan, bökinghardiskan, karrhardiskan, nordgoeshardiskan, medelgoeshardiskan samt halligenfrisiskan, ett tionde tungomål var sydgoeshardiskan som ehur utdagades år 1981 - alla dessa nio språkformer finnes i egna skriftspråk. Idag så är det ehur allena ferringskan på Föhr samt ömringskan på Amrum som används mera aktivt.

Söl’ring / sildfrisiska / syltring / syltiska är talet på ön Söl / Sylt / Sild og detta fröjdfyllda lingua haver idag färre än 500 talare, antagligen bara 100, av öns hela 21 000 bosatta, emedans nordligaste delen utav ön Listlandet traditionellt varit synnejysktalandes, hvilket även avspeglas i söringskan som haver många äldre jyska inlån. Frisiskan på Söl har erhållit juridiskt stöd sedan år 2004 samt utläres i några primärskolor men en revitalisering kan visa sig träglig, men det finnes ändå en del litteratur på språket av allehanda slag, skrivet sedan runt år 1800 framtills ännu idag. Sildfriskdiktaren Christian Peter Hansen skrev den välkända dikten Üs Söl’ring Lön:

Üüs Söl’ring Lön’, dü best üüs helig;
Dü blefst üüs ain, dü best üüs Lek!
Din Wiis tö hual’en, sen wü welig;
Di Söl’ring Spraak auriit wü ek.
Wü bliiv me di ark Tir forbün’en,
Sa lung üs wü üp Warel’ sen.
Uk diar jaar Uuning bütlön’ fün’en,
Ja leng dach altert tö di hen.
Kumt Riin,
Kumt Senenskiin,
Kum junk of lekelk Tiren,
Tö Söl’ wü hual’
Aural;
Wü bliiv truu Söl’ring Liren!

Av de övriga ömålen finnes fering som talas på ön Feer / Før / Föhr, ön har omkring 8500 invånare varav runt 3000 uppges tala feringmål. Feer bleve bare en ö efter die Grote Mandrenke år 1362 men friserna hava bott här sedan 600-talet. Feringska överlever främst på västra delarna av ön, emedans den östra varianten är på väg att sköljas bort då plattyska är vanligare i Osterland Föhr, i huvudorten Wyk / bi a Wik talas främst standardtyska. Føring uppdelas i trenne varianter, det dåledes mesttalade weesdring, det sämreställttalandes aasdring, samt det sydligande boowentaareps, språket står överlag närmast amrumfrisiskan. Språket har varit i skrift sedan omkring år 1600 när Martin Luthers lilla katekes översattes till aasdring.

Amrumfrisiskan / Öömrang talas således på Amrum / Oomram og är relativt likt fering emedans exempelvis sölringer eller fastlandsnordfriser ej förstår deras tal, språket talas av omkring en tredjedel utav öns 2300 invånare. Öns grundskola, Öömrang skuul, undervisar på ømrang. Oomram har fler ättlingar boendes i USA än vad det finns öbor idag, en del av dessa håller kontakter igång. Räknetalen lyder ään, tau, trii, sjauer, fiiw, sääks, sööwen, aacht, njügen og tjiin, tungomålet är förärat de rullande R:na, samt konsonantförmjukningen, som bajerskan og sørhalländskan, man haver även många långa vokaler, diftonger og triftonger, samt en hel del omljud.

Halunder / Halûndersk / Heligolandiska / Helgoländer friesisch pratas dåledes på Heligoland / deät Lun / Helgolân / Hålilönj utav omkring 500 parlörer utav öns 1650 invånare, samt utläres i skolan og i vuxenundervisning. Sedan år 2004 är språket officiellt erkänt vid sidan om tyskan. Biblioteket på ön är troligtvis enda platsen på jorden där den samlade skriftliga produktionen utav halunder finns ansamlat. Till skillnad från de övriga nordfrisiska språken så bär ej halunder särledes många danska inflytelser utan haver istället erhållit en del från saxiskan. Halunderna benämner sitt land kort og gott som deät Lun, ‘Landet’.

Heligoland är den enda ön tillhörig Tyskland som inte ligger direkt vid kusten utan är tre timmars segling iväg, öns tidigare namn var Heyligeland hvilket kunnandes hava med öns samröre med guden Forseti / Forsete att göra, i detta Fositesland. Helgedomen för gudomen destruerades utav Saint Liudger år 785. Heligoland består utav öarna tu, varav en är bebodd, den större av dem är 1 kvadratkilometer stor, i triangulär geologi, öarna varo tidigare sammanfogade men en stormflod fördelade dem år 1720. Den sidsta frisiska kungen skall ha tagit sin tillflykt här år 697 efter man förlorat slaget mot frankerna på kontinenten, hursomhaver så vare ön dansk år 1231 hvilket den i huvudsak hvar, antingen dansk eller slesvigsk, framtills jeran 1807. År 1807 tog britterna ön under de napoleoniska krigen, ön kvarhölls av dem kommandes att bli en fristad samt turistort för mången tysk intellektualism, samt revolutionärer. 1890 lämnades ön till Tyskland genom Heligoland-Zanzibar-avtalet. Ön kom att bli en marin bas för Tyskland og lokalbefolkningen deporterades till fastlandet under 1910-talet, men finge återkomma år 1918. Britterna togo ön under andra världskriget och bombade den sönder samt samman, den bleve helt obebolig efter kraftigt bombardemang den 18 april 1945, några lokala helgoländare försökte rädda ön före krigsslutet men skötes till döds. Efter krigsslutet använde britterna ön som militär lekplats, 1947 försökte britterna dock spränga bort hela ön og därmed helgoländarnas enda hem. Helgoländarna bad Förenta Nationerna om hjälp 1948 och år 1950 hissade man den tyska flaggan samt flaggan för rörelsen för Europa på ön hvilket försvårade för britterna att fullfölja sina diaboliska planer för landet. 1952 lämnade man öarna till Västtyskland og helgoländarna finge återflytta.

Grien is it lân,
Read is de râne,
Wyt is it sân,
Dit binne de kleuren fan Helgolân

I nordfrisiskans södra fastlandsdelar så går språket kraftigt tillbaka i konkurrens med de tyska språken. Varianter som finnes kvar i livet kan nämnas vara exempelvis wiringhiirder freesk / wiedingharde frisiska / vidding herred frisisk som talas söder om ån Vidå / Virå / Widuu i Wiringhiird / Wiedingharde som ligger söder om gränsen till Danmark, ock som änskönt sin naboliggning till morringskan i Bökingharde så är språket mer likt goeshardefrisiskan. Tungomålet bäre naturligtvis även stora spår utav danskt samt sydjutiskt tal, som även talas i området. Gøsherredfrisiskan / Hoorning taltes i Göshärradsbygden längs sydvästkusten av Slesvig og uppdelas i en sydlig, nordlig og mellanliggande variant, de tu sista som talade sydgøsherredfrisiska avled år 1980 varvid detta språk numera är utdött, de andra två kommer antagligen snart följa efter. Emellan wiringhiirder freesk och hoorning talas då morring og bökingharder / böökinghiirder frasch, morrning, som även kallas mosen / moor / måår, användes ofteliga som ett lingua franca för nordfrisiska, exempelvis på internet. Morring utläres i en småskola i Risem-Loonham / Risum-Lindholm. Ute på öarna Hallingen talas hallinger som fastän det är ett öspråk inbegrips i de kustländska målen, uppdelningen i ö- och fastlandsfrisiska kan hava med bosättningshistoriken samt invandringssystematiken att göra där öarna antas ha besatts från 700-talet emedans fastlandet först anträtts av friser efter 1100-talet. En annan skillnad emellan eilânderne og fêstelânderne äro att de sistnämnda ofta bara går under benämningen friisk, frasch, freesk eller fräisch emedans öfolken samt deras tungor benämns utefter hvilka öar de härrör från. Hallingerfriserna äro, hursomhelsthaver, en liten kommunitet om 300 öbor på främst Langeneß / Nees og Hooge / Huuge som måste evakueras när det stormar, till Nees hör även ön Öland, eller Ualöönist som var sammanfogat till Langeneß före stormfloden av anno 1634. 1972 talade omkring en femtedel utav hallingeborna hallinger som är nära besläktat med språket som talades på ön Strand som hade staden Rungholt som försvann i havets djup anno 1362, ön Strand förtvinade sedan själv vid stormfloden 1632 då ön uppdelades i flere småöar där strandfrisiskan höll ut framtills 1700-talet på de efterlevande öarna Pelvorm / Pälweerm og Nordstrand / Noordströön, dagens 1100, respektive 2300, invånare talar tyvärr tyska eller lågtyska.

Nordfrisiskan har givetvis generellt upptagit en hel del lånord inte bara från dagens tyska utan även från naboliggande områdens lågsaxiska språk samt från danskan, men det är främst de tvenne första som urgröper språken deras ethos. Området Nordfriesland har strax under 160 000 invånare, utav dessa är det under 10 000 som talar nordfrisiska.




Inget av de i Tyskland levande icke-tyska språken har någon upphöjd ställning och ur långsiktigt perspektiv så är det givetvis måhända allenast västfrisiskan i Nederländerna som har en någonsådär chans till överlevnad om inte en aktiv revitalisering sker, nordfrisiskan har ehuru högre legal status än de flesta andra språkminoriteterna i Tyskland, kanske främst på grund utav Slesvig-Holsteins mångspråkliga kontext. Det vore tragiskt om de frisiska olika tungorna förtvinade totalt.

Frisiskan i Tyskland spelar ingen framträdande roll i det offentliga livet och tvåspråkiga skyltar finnes enbart i några fåtaliga byar vid Risum-Lindholm på fastlandet samt på Helgoland längst i väster, Biblen har aldrig översatts, dagstidningar finns inte på språken, men vissa tyska lokaltidningar har ibland mindre bidrag på språken, ett par specialiserade tidskrifter finnes ehuru, dock havandes de ej någon vidare spridning, men väl nämnvärda är Fuar Sö’ring Lir, ‘För människorna på Sylt’, samt Uusen äine wäi, ‘Vår egen väg’. Sedan det statliga skolsystemet infördes på 1800-talet så har undervisningen skett på tyska, men från 1925 så finge man ha ett par timmar frisiska i veckan, hvilket ehuru förbjöds igen under det nationalsocialistiska styret som ju även gick emot andra germanska språk för att centralisera kulturen såsom flera andra liketatistiska ideologier samt stater eftersträvat. Anledningen till det tidigare tyska stödet låg inte i någon genuin vilja att stödja frisiskt språk og kultur, utan orsaken var att förinta eventuella prodanska samt nationalfrisiska viljor, men inte ens så pedagogiska varo nationalsocialisterna som ville socialisera und nationalisera all kultur, och mycket riktigt, danskarna ville återigen höra till Danmark. Genom Kieler Erklärung som behandlade den danska minoritetens ställning så erhöllo nordfriserna liknande stöd då den sades vara gällande även för dessa, hvilket friserna kan tacka danskarna för, i den efterföljande Bonn-Kopenhagener Erklärungen från 1955 nämnes ehuru inga friser. 1947 så finge man således återigen klartecken till undervisning i ett par timmar i veckan på språket av den schleswig-holsteinska regeringen och i nästan alla skolor i det frisiskspråkiga området kan man numera läsa frisiska som ett extraämne, men det är enbart i den danska skolan i Niebull som språket är obligatoriskt ämne. Att ha ett halvt utdött minispråk som ej nyttjas i officiella sammanhang och som inte har någon speciell status som ett valfritt ämne i några timmar kan knappast anses vara någon ansträngning för att låta språket leva vidare så som det alltid gjort. Bättre är ehuru att man i mitten av 1960-talet skapade ett Nordfriisk instituut med säte i Bredstedt / Bräist och som finansierades av Schleswig-Holstein med syfte att bevara nordfrisiskt språk og kultur samt att främja kontakter med öst- og västfriserna. 1978 så inrättades även en lärostol i frisiska på det österliggande Kiels universitet, tio år senare finge även Flensburg en lärostol. Under 1980-talet förbättrades även den nordfrisiska undervisningen och en under Schleswig-Holstein lydande konstant kommitté inrättades som skulle se efter de nordfrisiska intresseområdena och i början av 1990-talet så inskrevos både danskarnas samt frisernas rättigheter till skydd og stöd i den nya konstitutionen. Landet Schleswig-Holstein ville att nordfrisiskan skulle hamna under den europeiska konventionen gällande regions- och minoritetsspråk, men den federala tyska staten invände med att de menade att språket var för litet för att räknas som ett minoritetspråk, precis som man menade att plattyskan var för stort. Sagolikt idiotiska argument, efter påtryckningar fick tyskarna likväl ge med sig. Slesvig-Holstein är ehuru bäst på språkliga minoriteter i hela Tyskland och man har där år 2004 antagit den frisiska lagen som stipulerar att nordfrisiska är officiellt erkänt og administriellt gångbart språk i Nordfriesland hvilket haft stor effekt i de kommuner där de nordfrisiska språken faktiskt ännu nyttjas. Man försöker numera aktivt stödja språken, en får hoppas att detta ger resultat.

De finnes givetvis rörelser som arbetar för politiska, kulturella samt språkliga spörsmål, bland annat så är det intressant att anmärka splittringen som finnes emellan tu av de mest kända föreningarna där det ena förbundet, Nordfriesische Verein für Heimatkunde und Heimatliebe, redan 1926 kom fram till att nordfriserna var tysksinnade ock icke alls skull räknas som någon nationell minoritet, emedans Foriining for nationale Friiske betonar att nordfriserna är ett eget folk och vill utöka sina kontakter med övriga frisiska folk, man sympatiserar även med den danska minoritetens parti som genom ömsesidigt utbyte stöder dem. I övrigt så vill grupperna att frisiskan skall stärkas och att en domänvinst skall göras genom att nordfrisiska skall användas i lokala politiska församlingar där politikerna förstår språket, man vill även hava självklarheter såsom tvåspråkiga skyltar. Båda dessa målen har delvis nåtts. Ett språkvisande särtecken är att flere av de frisisktalande ofta bär en liten silverknapp i en modell som stämmer överens med den gamla nordfrisiska folkdräkten som förtäljer för betraktaren att Dü koost ma me friisk snaake, hvilket inte behöver översättas till det germanska tungomål denna skrift är skriven på.


Nordfrisiskan haver sin grund i en invandring som troligen skedde under 600-700-talen från de gamla frisiska kärnområdena emellan Weser samt IJsselmeer, måhända efter konflikter med påtryckande franker samt missionärer, en ytterligare invandringsvåg har kommit från 1100-talet sedan en serie stormar översvämmat stora marskområden i Frieslands södrare delar. När man kommo till öar såsom Föhr, Amrum og Sylt så bodde här redan jylländare och en beblandning med dessa har skett, detsamma gäller de tyska element som senare inkommit. För att tidigare ha hört till danska Slesvig bleve området tyskt efter krigen 1864. Även Nordfrisland drabbas ideligen utav hårda stormar och livet var ej särledes bekvämt eller säkert här förrän i sen tid när man vallat upp en del, många städer, byar og öar har slukats av havet genom seklerna. Exempelvis kan sjömän fortfarande från det böljande havet behöra kyrkklockorna från staden Rungholt som ginge till havsdjupet den sextonde januari vid år 1362. Staden var vid dränkningen som skedde under en natt lika stor som Kiel var då. Nu finnes den ej mer, rungholtskans taal dränktes i de svallande vågorna likväl.












~

Läs mer om friserna i min bok Europas tungomål.

giovedì 26 maggio 2016

Fiama - Tu est Divina I IL


du är ljuset som silar in i mig
ett ljus som i mig kommer kvarstanna

mina ögon sluts
når euforin

för där är du

tü es yn fiama ch’as dëstissa nen
















II



Brigante se more















~

Bat Sheva - Landologica CCCXXXIX




- Jan Massys














~


Kvinnors klädemang


Flera egyptiska feminister har undersökt varför kvinnorna började bära slöja. Den oftast angivna  orsaken näst klass var just att kvinnorna ville skydda sig mot mäns blickar och sexuella trakasserier. De ville få vara i fred på gator och arbetsplatser.


ofria koder
tvingande moralism

occidental avklädning















~


citat: Farahani, Fataneh, “Slöjan är en bärbar mur”, i Axess, Nummer 2 Mars 2006, s. 27.

mercoledì 25 maggio 2016

Green Islands Stout




en färöisk stout gjord på färöisk vatten og karibisk rörsocker, givandes en söt samt besk smak med kaffe og choklad i närmsta åtanke, rostig i ton, men medium i koncentration

lättsam för att vara en stout















~

Ingenting

 

jag vet inte vad jag har

vet ej vad jag får
vet ej vad jag haft

jag vet ingenting

det är även vad jag är
ingenting

värd ingenting

existerar ej
vill ej så göra

önskas upplösas

låt mig till intet
vandra

jag vet inte vad jag är
eller vad det är

niente














~

Saxiska - Lågsaxiska - Lågtyska - språken i Saxland - Tyskland


I norra Tyskland talas förutöver standardtyska den från högtyskan klart avskiljande -västgermansk-saxiska språkgruppen, denna tungomålsgruppering haver ej genomgått den karaktäristiska högtyska ljudförändringen som avskiljde denna från övriga västgermanska tungor, og språket övergår i väster till de lågfrankoniska språken som heller ej genomgått den högtyska ljudförändringen, detta gör att vissa ibland sammanfogar lågtyskan med lågfrankoniskan.

Saxare bodde ursprungligen i norra Tyskland samt dagens Holstein, men beteckningen spreds därifrån till även andra germanska stammar vid Elbe og Weser, själva termen är baserat på namnet på ett specifikt svärd, saks. Under 400-talet så spredo sig dessa åt väster, hvilket ju bland annat utmynnat i holländska, frisiska og engelska samt i senare tid till östrare delar utav Tyskland som innan varo västslaviskt territorium, lågsaxiskan har därför i varierad grad i de olika östra språken ett antal slavismer. Saxiskan hava även spridit sig utöver världen i främst formen utav plautdietsch, eller mennoitisk lågtyska, som haver sin grund i den nära europeiskt utdöda niederpreußisch från Östpreussen där den utvecklades under 1500-1600-talen havandes nu emellan 260 000-320 000 talare, företrädesevis i de tu Amerika samt i Ryssland-Ukraina. Det var länge bara ett pratat språk men finnes numer i skrift, inklusive bibelöversättning. Detta språk skall inte sammanblandas med det rhenfrankoniska pfälziska pennsilfaanisch deitsch, pennsylvaniatyska som bland annat Amishfolket talar.

I Tyskland förekommer den saxiska förgreningen i det som kallas lågsaxiska, eller lågtyska / plattyska / plattdüütsch / nedderdüütsch, og de är klart distinkta från högtyskan bland annat genom att de ej genomgått den andra germanska ljudskridningen av urgermanskt p, t, k. Initialordet hög- eller platt-, låg-, hava med de geografiska aspekterna att skaffa. Högtyskan ginge genom denna fonologiska utveckling ifrån de övriga språken inom området, bayerskan är ehuru exempelvis gången än längre därmed varandes även den väsenskiljd från högtyskan. Fornsaxiskan hade mycket större likheter med anglosaxiskan än med fornhögtyskan.

Lågsaxiskan og högtyskan skiljer sig ej enbart åt genom den fonologiska utvecklingen utan även grammatik, speciellt morfologi, samt berörandes en stor del av vokabulären som ej äro delad. På saxiska heter exempelvis Zeit, Schiff, laufen, essen, Sache istället tied, shipp, lopen, eten ock saak. De lågsaxiska språken består av uppemot 20-30 i varierad grad åtskiljda tungomål. Gränsen emellan högtyskan samt saxiskan går historiskt sett i mellersta samt södra Tyskland genom den såkallade Benrather Linie som ungefärligen sträcker sig längs sträckan Köln-Kassel-Berlin-Frankfurt an der Oder, men lågsaxiskan har tappat mark och är i många områden direkt utrotningshotat eller redan utdött, fast språket finnes i nämnvärd grad kvar i Schleswig-Holstein, Mecklenburg-Vorpommern, Hamburg, Bremen samt i norra og västra delarna av Niedersachsen, i Mark-Brandenburg, Saxony-Anhalt, Northrine-Westphalien plus att det ju talas i vissa delar utav Nederländerna. Lågsaxiskans ställning ter sig relativt stark i nordväst, ännu mer i Nederländerna, men hade framtills 1400-talets mitt en stark ställning i form av att det jämte latinet var litteratur- og förvaltningsspråk i de nordtyska områdena. Det är främst denna saxiska gren som haft stort inflytande på svenskan, alltså inte primärt tyskan, det var bland annat Hansans lingua franca hörandes frekvent i Stockholm, där högst hälften utav rådsherrarna finge vara tyskar genom Magnus Erikssons stadslag för Stockholm vid mitten av 1300-talet, i Köpenhamn og Bergen, plus en hel del andra städer, under medeltiden, bland annat så var Visbys stadslag under 1200-talet skriven på lågsaxiska. Efter 1400-talets mitt så haver ehuru högtyskan successivt ersatt tyska som både skrift- og talspråk inom både offentliga samt privata områden, dock ter sig situationen för det privata livet något bättre.

Fram till 1600-talet så kallades språket även ‘saxiska’ av alla, detta gör det ännu i Nederländerna, men i Tyskland så började man under 1700-talet istället benämna språket som ‘lågtyska’ och man menade felaktigt, centralistiskt samt nationalistiskt att denna lågtyska var en dialekt till tyskan allena. Under förra århundradet så försvann også det officiella bruket av språket inom administrationen, kyrkan samt handeln. När språket intog en position av en dialekt så försvann det snabbt från städer og stannade bara kvar i rurala områden.

Språkets historia uppdelas enligt vanlig modell, där fornsaxiskan / ooldsassisch menas havandets talats under perioden från 700-talet till 1100-talet samt varandes i språkkontinuumsförbindning med anglo-frisiskan då saxiskan delvis delar karaktäristika med den ingvaeoniska grupperingen, även kallad nordsjögermanska. Saxarna, som varde dyrkare utav Nerthus, bodde så vitt man tidigast vet i Nordalbingien ungefärligen motsvarande dagens Holsteen / Holstein, varandes bland annat delaktiga i koloniseringen utav England under samt efter 400-talet, år 804 förlorade saxarna självständigheten og området kom att innefattas utav det karolinska imperiumet.

Det oldsaxiska samhället var uppdelat på fyra stammar, angrierna / angrivarierna / engern höger om Werser, västfalierna längs med Ems og Lippe, östfalierna vänster om Werser, samt då nordalbingierna i dagens Sleswig-Holsteen, men de olika stammarna eller folken varo vidare indelade i de olika klaner de bestodo utav, exempelvis så varð nordalbingierna bestående utav holsteinare, sturmarii, ditmarschfolk, samt exempelvis klanen bardi.

Saxarnas samhälle verkar även hava varit internt strukturerat på ett strängt hållet og åtskiljt kastsystem. Då saxerna var expansiva började de absorbera andra germanska stammar såsom cheruskerna, chamaverna och chattierna, namnet som sedermera evolverat sig till Hessen. En sed som chattierna verkar ha varit ensamma om i området var att de vid uppnådd vuxen ålder läte hår på huvud og anlete växa obehindrat framtills den dag de dödat av en fiende.

När Romarriket och dess litus Saxonicum föll i Sydengland under 400-talet togo sig saxer, angler og jutar sig enklare in till den brittiska ön, de som stannade kvar i Saxen bibehullo sin självständighet samt förkristna religion men varo lösligt förbundet med det Merovingiska riket. Med tanke på chattiernas sed, og att de sedan uppgingo bland frankerna, så är det väl att anmärka att merovingerna även gingo under beteckningen ‘de långhåriga kungarna’ samt att den merovingiska dynastigrundaren Mervoch var av salisk frankisk stam. Man skall heller ej förglömma langobardernas etnonym samt eventuella härutilagda saxiska härkomst.

Hursom, under andra halvan utav 500-talet vunno även frankerna mot saxarna i flere slag. Deras alte stamfränder anglerna från Norþanhymbra skickade under 690-talet över tvenne präster för att konvertera saxarna till kristendomen, det ginge ej särledes bra då de dräptes efter några år, vid dags dag äro emellertid de tu helgonfirade i Westfalien. Karl den Store, den första kejsaren av det Heliga Romerska Riket, tog vid og efter ett trettiotvåårigt erövringskrig innehållandes minst sexton battaljer i de saxiska krigen emellan åren 772-804 som slutade med att den saxiska kungen Widukind besegrades, folken erövrades, samt tvångskristnades, redan år 772 skall Karl den Store beordrat förstörelsen utav den helige Irminsulen. Hertigdömet Sachsen skapas, samt splittras senare upp under 1200-talet men fortgår att tillhöra det Heliga Romerska Riket framtills området uppgår i Tyskland vid den statens skapelse. Delstaten Sachsen i sydöstra Tyskland har en annan historia samt skall ej sammanblandas med saxarna i Niedersachsen, det egentliga Saxarnas land.

Hursomhelst, under denna fornsaxiska period åtfinnes källor på språket att tillgå, den enda litterära är den 6000-radlånga diktverket Heliand som är skriven under första halvan utav 800-talet, strax efter konverteringen samt således handhavandes sägnen om Jesu lif, dessvärre är det ej alla bitar utav den som består. Några rader:

“Themu gi folgon sculun
an sô huilike gardos, sô gi ina gangan gisehat,
ia gi than themu hêrron, the thie hovos êgi,
selvon seggiad, that ik iu sende tharod
te gigaruuuenne mîna gôma. Than tôgid he iu ên gôdlîc hûs,
hôhan soleri, the is bihangen al
fagarun fratahun. Thar gi frummien sculun
uuerdscepi mînan. Thar bium ik uuiskumo
selvo mid mînun gesîðun.” Thô uurðun sân aftar thiu
thar te Hierusalem iungaron Kristes
forðuuard an ferdi, fundun all sô he sprak
uuordtêcan uuâr: ni uuas thes giuuand ênig.

Ooldsassisch utvecklades till middelsassisch som talades från runt 1100-talet framtills 1600-talet varandes ett lingua franca i Hanseförbundet, ett standardiserat skriftspråk utvecklades från Lübecks variant. Tungomålet nyttjades från London till Novogrod som ett lingua franca samt nedskreves i juridiska og diplomatiska dokument, vid sidan av latinet, blivandes talet i Visby, Riga, Reval, Bergen og Stockholm. Runt år 1220 skrevs den viktiga Sassen Speyghel som kom att bli gällande lag på vissa håll ända in på 1900-talet, exempelvis Anhalt og Thuringen, samt refererades till så sent som år 1932 i högsta domstolen, samt bli vida internationellt känd, redan tidigare. Sachsenspiegeln var den första juridiska dokument som skreves på ett tyskt språk istället för på latin, som den tidigare Lex Saxonum hvarde, att det fanns en latinsk variant tillikt vet man ehuru men denna existerar bara i fragment.

Die Sächsische Weltchronik var även den första tyskspråkiga krönikan skriven i prosa och den är skriven på medelhög- samt medellågtyska från 1200-talet, en saxisk förlutheransk inkunabel bibel finnes tillikt från anno 1494, förutom Lübecker Bibel som kom under 1530-talet. Det var medelsaxiskan som bistod de skandinaviska språken med den mängd inlåningar de erhöllo under denna tid från sina sörlänniga germanska naboer. Härefter tog högtyskan över i prestige og makt, från 1800-talet satte det stelbenta skolsystemet igång, varefter media og vidare statsutbyggelser gjort vad de kunne för att utrota saxiskt taal.

Man har under 1950-talet skapat en standardiserad variant av lågsaxiska för att nyttja i skrift, men i denna haver man till stora delar ej tagit hänsyn till varken fonologiska eller morfologiska särtecken hos språken utan man har eftersträvat en så tysklik ortografi som möjligt. Vissa försöker istället nu skapa en ny ortografi skapad samt utvecklad från de skriftspråk som fanns under medeltiden og därigenom försöka créa ett mer genuint skriftspråk. Språken havandes givetvis fått taga emot stora influenser från det högtyska standardspråket, men grammatiskt och ursprungligt så liknar språken främst nabospråken frisiska og hollännska.

De saxiska språkens officiella ställning i norra Tyskland har förbättrats den senaste tiden, men man har inte samma positiva status som är gällande i Nederländerna där ett mer aktivt stöd förekommer, 1998 så erkändes ehuruväl språket som ett europeiskt regionalt minoritetsspråk även om den tyska federala staten ansåg att språket var för stort för att räknas som ett minoritets- eller regionalspråk. Framtiden ser väll bättre ut än på länge även om alla myndigheter ej varo speciellt intresserade av att följa proklamationen, andra såg däremot positivt på direktiven og gator och liknande byter namn, samtidigt som barn i de lägre skolåldrarna får språket i undervisningen.

Det kan vara uppemot 10 miljoner människor som förstår olika former utav lågsaxiska men väldigt få talar, skriver eller klarar av att läsa på språken, även siffran 2 miljoner anses vara för högt, som numera är erkänt som regionalt språk i minst 8 länder i Tyskland och det är absolut inte omöjligt för denna språkgrupp att återta sin gamla position som ett språk som kan nyttjas i alla hänseenden. Detta speciellt med tanke på antalet passiva talare, men tiden är kort även för detta språk då passiva talare snabbt blir icke-talare som sedan heller ej förmedlar vidare något saxiskt tal till nästföljande generation. Den passiva språkförmågan hålles som tur väl även uppe genom att lågsaxiskan inte sällan figurerar i radio og i tidningarnas värld, ja, språket håller måhända till og med på att återfå sin position som ett vardagligt talat språk och man kan ju hoppas att språkrörelsen är stark nog att även med kraft föra in saxiskan i de flesta av de befintliga domänerna. I Schleswig-Holstein förstår i princip alla språket emedan hela 50 % anser sig kunna tala lågsaxiska mycket väl och man har infört tysk-saxisk bilingualism på vissa dagis. Just detta land har ju ej enbart tyska samt saxiska som hemmahörande språk - högtyska är ehuru invandrat og påyvlat - utan även frisiska og danska och man vill att barnen skall exponeras för alla dessa språk, hvilket kan öppna vägen för större förståelse språkgrupperna emellan i framtiden.

Lågtyskan är i huvudsak uppdelat på tvenne macrovarianter, västlågtyska og östlågtyska. Utav västlågtyskan / lågsaxiskan / plattdeutsch finnes i Tyskland varianterna östfrisisk lågsaxiska, nordlågsaxiska, westfaliska og östfaliska. Östfrisisk lågsaxiska / Oostfreesk platt talas av högst 230 000 människor i den Östfrisiska halvön / Oostfreesland i Neddersassen / Niedersachsen samt äro relativt vanligt nyttjat även om det är en nedåtgående trend. Östfrisisk lågsaxiska är vidare uppdelat på ett flertal olika varianter som brukas indelas i tvenne underavdelningar, östöstfrisisk lågsaxiska, eller harlinger platt, som är kraftigt influerad utav oldenburgskan utav nordlågsaxiskan, varandes den mindre utav de två varianterna, samt västöstfrisisk lågsaxiska som ligger nära grönnegs i Groningen. Östfrisisk lågsaxiska avskiljer från nordlågsaxiska på många vis, särledes speciellt med anledning utav de inflytelser det fått från frisiskan som bildat substratspråk i regionen, sedan 1400-talet. Språket finns numer i regional litteratur.

Eljes är det nordlågsaxiskan, eller noordneddersassisch, som bedöms vara den hegemoniska varianten utav de saxiska tungorna i Tyskland, särledes från officiellt håll, då nordlågsaxiskan talas samt förstås utav en hel del nordtyskar, og språkas exempelvis i Neddersassen, Bremen, Hamborg / Hamburg, og i Sleswig-Holsteen / Schleswig-Holstein. Språket består bland annat utav hamborger platt / hamburgisch, ett språknamn som även ibland står för det missingisch som talas i staden Hamburg och som består utav högtyska med lågtysk substrat men som igge bör sammanblandas med mer genuin lågsaxisk hamborgska. Hamborgskan uppdelas vidare i främst finkwarder platt, olwarder platt, barmbeker platt samt det vidare diversifierade veerlanner platt og dessa ingår i det som benämns marsch-platt. Marsch platt talades även tidigare i Hamburgs hamn samt i stadsdelen St. Pauli, innehållandes Reeperbahn, og benämns härför även hobenplatt / havenplatt. Förutöver dessa marschplattiska hamburgiska varianter finnes det en flora benämnd geest platt som åligger holsteinhållet. En stor del utav den hamborgska ordskatten från 1300-talet till början utav 2000-talet finns samlad i Hamburgisches Wörterbuch. Geest platt övergår nordöver till holsteinskan / holsteinisch som talas i södra delarna utav Sleswig-Holsteen, i områdena kring Dithmarschen, Niemünster, Rendsborg, Kiel og Lübeck vars variant lübsch var lingua franca i Hansen. I Sleswig i Tyskland, samt delvis i Danmark, talas då sleswigsch / slesvigskan som visar på starka influenser från jutländskan samt nordfrisiskan og uppdelas vidare i angeliter platt, schwansener platt, noordsleswiger platt, husumer platt samt eiderstedter platt. I Flensborg talar man petuh / petu som är ett mixat språk beståendes utav högtyska, lågtyska, sydslesvigdanska og sønderjysk, vokabulären är främst högtysk emedans grammatik samt syntax är saxisk og jutländsk. Vidare åfinnes grönnegs, emslänner platt og ollnborger platt / oldenburgisch som varianter utav noordneddersassisch, där det sistnämnda hansaspråket talas, eller taltades, i bland annat Bremen, som breemsch / bremer platt. Nordlågsaxiskan avskiljer sig från mången övrig lågtyska, samt holländsk-frisiska, och anstår istället en del grammatiska samt vokabulära likheter med nordsjögermanska språk såsom danska, svenska, engelska og norska.

De faliska språken, eller fältmålen / ängstungorna, uppdelas som sågs i västfaliska samt östfaliska tungorna, eller westfäälsch platt og ostfälschet platt. Westfaliska talades i de sydvästra delarna utav Niedersaschen og de norra delarna utav Nordrhein-Westfalen, samt i Hessen, ock karaktäriseras bland annat utav sina många stigande diftonger, men inte så mycket längre. Västfaliskan indelas i mönsterländskan, västmönsterländskan, östwestfaliskan / engrisch i Öst-Westfalien, bland annat varianten i Ossenbrügge / Osnabrück, samt sauerländskan, plus en hel del varianter i Nederländerna. Endast nästan åldringar talar numera västfaliska i Tyskland emedans de övriga övergått till standardtyska med westfalisk accent. Östfaliska talas öster om floden Weser / Werser i Niedersachsen samt västra delarna utav Sachsen-Anhalt, inkluderandes i Hannover, runt Braunschweig, Hildesheim, Chöttingen / Göttingen, und, Magdeburg / Meideborg og uppdelas i brunswieker platt, ej att sammanblanda med högtyskans braunschweigisch, samt bode-mundart, calenberger platt, elbeöstfaliska, göttingisch-grubenhagensch, hildesheimer platt, holzland-ostfälisch, huymundarten, nordostfälsche, okermundarten, östostfälsche, samt popendieker platt / papenteicher platt som levde gott framtills den kraftiga nedgången som skett under 1900-talet varhän allena ett hundratal människor numer behärskar tungomålet, änskönt runt tuhundra ord tagit sig in i den regionala högtyskan. De östfaliska språken äro ej vanligt nyttjat, främst utav äldre människor, men understödjs bland annat utav Oostfäälsche Institut som utger årligt pris för litterära alstringar.

Om vi då övergår till de östlågtyska tungomålen oostnedderdüütsch så har de i det stora gått samma öde till mötes, men på ett mer bryskt vis. Östlågtyska talas historiskt i ett område i nordöstra Tyskland, samt av några få minoriteter i Polen, samt före år 1945 även längs hela det tysk-baltiska kusten, från Mecklenburg, genom Pommern, Västpreussen och in i östpreussiska Memellandet, dessa försvunno i princip efter kriget. I Tyskland idag talas brandenburgisch i Brandenburg samt i norra Saschen-Anhalt, mecklenburgisch-vorpommersch i Mecklenburg-Vorpommern, emedans det i Polen og Brasilien finnes östpommeranska, samt nära utdött i Polen samt i de tu Amerikas niederpreußisch / lågpreussiska som då utvecklats till plautdietsch utav mennoniterna.

Brandenburgskan, eller markiskan, kunne vidare uppdelas i nord- og sydmark varandes det ursprungliga lågtyska språket i Markgrafschaft Brandenburg som existerade emellan 1157-1806, även nu kallas ofta bundeslandet för Mark Brandenburg. Tungomålet haver erhållit stora influenser från högtyskans östcentraltyska och berlinerisch räknas till fullo vara en högtysk östmellantysk variant som expanderar på brandenburgskans domäner. Berlin var även ett av de lågtyska områdena som var tidigast med att överge lågtyskan i skriven form till fördel för högtyskan, redan under 1500-talet skedde detta ock icke mycket senare övergav man även sin autentiska berlinska för missingisch som sedan alltmer og mer högtyskifierats samt utvecklandes till blivandet en egen mellantysk variant, men det är bara på senare tid som omgivande områden berlinifierats lingvistiskt. Som centralort har naturligtvis Berlin inte bara infått stora influenser från den dominerande högtyskan utan även från många andra håll, exempelvis flamländska under 1500-1600-talen, franska från hugenotterna, hebreiska samt jiddisch från 1500-talet og framåt samt olika slaviska språk genom hela stadens historia, samt senare arabolibanesiska, italienska, turkiska, samt från ankommande rysktyskar, man har även erhållit en del från olika resandebefolkningar. Mark Brandenburg grundades förövrigt av vender af hevellistammen från Nordmark. Den som vill titta på ett liknande språk som berlinskan en gång upprunnit ifrån bör nog åtitta nordmärkiskan, då sydmärkiskan likväl förtvinat.


Mecklenburgisch-vorpommersch, eller mekelnborg-vörpommersch platt, uppdelas vidare på mekelbörger platt, westpommersch og strelitzisch, samt avskiljer bara lite från de österliggande förutvarande östpommeranska språken. Språket, särledes mekelbörger, finnes i skrift samt i musikaliska sammanhang.















~

Läs mer om detta i min bok Europas tungomål.