mercoledì 29 giugno 2016

The Divine


the Divine, lies within woman,
and only in woman















~

Västlågtyskan i Tyskland


Lågtyskan är i huvudsak uppdelat på tvenne macrovarianter, västlågtyska og östlågtyska. Utav västlågtyskan / lågsaxiskan / plattdeutsch finnes i Tyskland varianterna östfrisisk lågsaxiska, nordlågsaxiska, westfaliska og östfaliska.

Östfrisisk lågsaxiska / Oostfreesk platt talas av högst 230 000 människor på den Östfrisiska halvön / Oostfreesland i Neddersassen / Niedersachsen samt äro relativt vanligt nyttjat även om det är en nedåtgående trend. Östfrisisk lågsaxiska är vidare uppdelat på ett flertal olika varianter som brukas indelas i tvenne underavdelningar, östöstfrisisk lågsaxiska, eller harlinger platt, som är kraftigt influerad utav oldenburgskan utav nordlågsaxiskan, varandes den mindre utav de två varianterna, samt västöstfrisisk lågsaxiska som ligger nära grönnegs i Groningen. Östfrisisk lågsaxiska avskiljer från nordlågsaxiska på många vis, särledes speciellt med anledning utav de inflytelser det fått från frisiskan som bildat substratspråk i regionen, sedan 1400-talet. Språket finns numer i regional litteratur.

Eljes är det nordlågsaxiskan, eller noordneddersassisch, som bedöms vara den hegemoniska varianten utav de saxiska tungorna i Tyskland, särledes från officiellt håll, då nordlågsaxiskan talas samt förstås utav en hel del nordtyskar, og språkas exempelvis i Neddersassen, Bremen, Hamborg / Hamburg, og i Sleswig-Holsteen / Schleswig-Holstein. Språket består bland annat utav hamborger platt / hamburgisch, ett språknamn som även ibland står för det missingisch som talas i staden Hamburg och som består utav högtyska med lågtysk substrat men som igge bör sammanblandas med mer genuin lågsaxisk hamborgska. Hamborgskan uppdelas vidare i främst finkwarder platt, olwarder platt, barmbeker platt samt det vidare diversifierade veerlanner platt og dessa ingår i det som benämns marsch-platt. Marsch platt talades även tidigare i Hamburgs hamn samt i stadsdelen St. Pauli, innehållandes Reeperbahn, og benämnes härför även hobenplatt / havenplatt. Förutöver dessa marschplattiska hamburgiska varianter finnes det en flora benämnd geest platt som åligger holsteinhållet. En stor del utav den hamborgska ordskatten från 1300-talet till början utav 2000-talet finns samlad i Hamburgisches Wörterbuch. Geest platt övergår nordöver till holsteinskan / holsteinisch som talas i södra delarna utav Sleswig-Holsteen, i områdena kring Dithmarschen, Niemünster, Rendsborg, Kiel og Lübeck vars variant lübsch var lingua franca i Hansen. I Sleswig i Tyskland, samt delvis i Danmark, talas då sleswigsch / slesvigskan som visar på starka influenser från jutländskan samt nordfrisiskan og uppdelas vidare i angeliter platt, schwansener platt, noordsleswiger platt, husumer platt samt eiderstedter platt. I Flensborg talar man petuh / petu som är ett mixat språk beståendes utav högtyska, lågtyska, sydslesvigdanska og sønderjysk, vokabulären är främst högtysk emedans grammatik samt syntax är saxisk og jutländsk. Vidare åfinnes grönnegs, emslänner platt og ollnborger platt / oldenburgisch som varianter utav noordneddersassisch, där det sistnämnda hansaspråket talas, eller taltades, i bland annat Bremen, som breemsch / bremer platt. Nordlågsaxiskan avskiljer sig från mången övrig lågtyska, samt holländsk-frisiska, och anstår istället en del grammatiska samt vokabulära likheter med nordsjögermanska språk såsom danska, svenska, engelska og norska.


De faliska språken, eller fältmålen / ängstungorna, uppdelas som sågs i västfaliska samt östfaliska tungorna, eller westfäälsch platt og ostfälschet platt. Westfaliska talades i de sydvästra delarna utav Niedersaschen og de norra delarna utav Nordrhein-Westfalen, samt i Hessen, ock karaktäriseras bland annat utav sina många stigande diftonger, men inte så mycket längre. Västfaliskan indelas i mönsterländskan, västmönsterländskan, östwestfaliskan / engrisch i Öst-Westfalien, bland annat varianten i Ossenbrügge / Osnabrück, samt sauerländskan, plus en hel del varianter i Nederländerna. Endast nästan åldringar talar numera västfaliska i Tyskland emedans de övriga övergått till standardtyska med westfalisk accent. Östfaliska talas öster om floden Weser / Werser i Niedersachsen samt västra delarna utav Sachsen-Anhalt, inkluderandes i Hannover, runt Braunschweig, Hildesheim, Chöttingen / Göttingen, und, Magdeburg / Meideborg og uppdelas i brunswieker platt, ej att sammanblanda med högtyskans braunschweigisch, samt bode-mundart, calenberger platt, elbeöstfaliska, göttingisch-grubenhagensch, hildesheimer platt, holzland-ostfälisch, huymundarten, nordostfälsche, okermundarten, östostfälsche, samt popendieker platt / papenteicher platt som levde gott framtills den kraftiga nedgången som skett under 1900-talet varhän allena ett hundratal människor numer behärskar tungomålet, änskönt runt tuhundra ord tagit sig in i den regionala högtyskan. De östfaliska språken äro ej vanligt nyttjat, främst utav äldre människor, men understödjs bland annat utav Oostfäälsche Institut som utger årligt pris för litterära alstringar.












~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

martedì 28 giugno 2016

Engelska språkets historiska utveckling och skottskans distinkthet - Europas tungomål DCLXII



Ädlingar förde sig ofta internt på franska, eller normandiska, men tappade allteftersom grund även om det för väldigt lång tid framöver hållit position av socialt högklasspråk, men numera inlärt sekundärt. Engelskan fick tillbaka sin status som statsspråk under slutet av 1300-talet och bleve 1362, via kungens engelska tal vid öppningen utav parlamentet, officiellt tungomål när de sista franska besittningarna förlorades, men franskan behövde inte ge upp inom domstolsväsendet förrän 1731. Även om konungens tal hölls på engelska redan 1362 så dröjde det till Henrik IVs trontillträde 1399 som England fick en kung vars modersmål var engelska sedan normanderna anländo. Sedan 1400-talet har det funnits nobilitet i England som inte kunnat franska alls. Den nya engelskan gjorde även andra framsteg, exempelvis så utkom det under 1380-talet en engelsk översättning utaf Bibeln - inspirerad av Wycliffe; denna bibelöversättning skrevs i Oxford. Canterbury Tales som osså spelat roll för språkets utveckling skrivandes utav Geoffrey Chaucer som var Londonbo, og därför har de sydöstra varianterna i England fått en prestigefylld roll. Under några århundraden framöver skedde en gradvis londonisering utav det skrivna språket där de övriga regionerna övergav sitt skriftspråk för Londons, under den moderna engelskans tid kan man inte längre se på skriven text utifrån hvilken kulturell kontext den är skriven, enkom höra vid tal, ock knappt ens det ibland då samma utveckling tagits vid vid uttalet som vid skrift. London har således centrerat makten över det engelska språket genom att det varit centra för hovet, ekonomin, politiken og kulturen samt dels på grund utav att London anno 1477 fick en egen boktryckare vid namn William Caxton, och denne mans stavning håller i mångt och mycket fortfarande i sig i standardengelskan - hans stavning har inslag av anglosaxiska stavningskonventioner. De flesta ord är lätt igenkännbara i dagens engelska om man bortser från vissa ord som gått ur bruk eller ändrat stavning lite mer, exempelvis fyue för ‘fem’, erys för ‘ears’, han för ‘have’, whilom som bytt till ‘formerly’ samt inwith för dagens ‘inside’. En av de mer särskiljande sakerna emellan fornengelskan og neoengelskan är att den ‘stora engelska vokalskiftningen’ skett efter Chaucer, hvilket bland annat betyder att i fornengelskan så var vokalerna distinkta till både qvantitet et qvalitet, emedans neoengelskans primärdistinktion ligger i kvaliteten, detta innebär att man erhuldit ett i stora drag helt annat vokalsystem. I likhet med den andra germanska ljudskridningen som inte skedde i lågsaxiskan, så skedde ej heller den stora engelska vokalskiftningen i skottskan, hvilket påkallar att det bland annat genom de olika historieutvecklingarna rör sig om olika språk - dogh genom den äldre historien sammankopplade till ett protospråk som vi känner som anglosaxiska, men egentligen inte ens det då språken varit smått differata ända sedan de inkommit övärlden, samt ankommit från olika etniska stamhåll. Den mesta stavningen är fortfarande i nyttjning fastän denna ljudförändring skett, exempelvis skrivs det knight fastän varken k eller gh normalt uttalas, eller castle, där t försvunnit, det syns även i olika ord som har varierad stavning men utan att de uttalas olika, såsom meat / meet eller sea / see.
















~

Axat från boken Europas tungomål

Kvinnokultur


vårat enskilda beteende
vårat beteende i relationer
hela samhället og kulturen

måste förändras

måste utgå från
måste fokuseras till

vad kvinnan vill
vad kvinnan behöver
vad kvinnan känner
vad kvinnan tänker

kvinnor og män
bör alltid utgå från

kvinnans vilja

hennes känningar
hennes lycka

samt njutning

hon bör få
allt hon vill

alltid















~


Tahinidressing


4 vitlöksklyftor
½ deciliter tahini
½ deciliter vatten
½ deciliter pressad citron
½ deciliter olivolja
1 matsked tamari
1 tesked rivet citronskal
½ tesked havssalt

• Mixa allt till en slät dressing.













~

lunedì 27 giugno 2016

Östarameiskan


Idag, i Turkiet, finner vi i gränsområdet mot Syrien en liten spillra av folk som talar de afroasiatisk-semitisk-nordvästsemitisk-arameisk-östarameiska språken. De nyarameiska språken delas vanligtvis in i trenne varianter, samt några till.

Nyöstsyriska / urmiska / assyrian neo-aramaic /sûret, som är ett språk som numera har viss officiell status i vissa delar utav Irak og som har talats från Mosul uppemot sjön Van i Turkiet, samt från norra Tigris i väster og Urmiasjön i öster. Språket har eget skriftspråk.

Kaldeisk nyarameiska / kaldāyâ / sōreth, och talas utav de kaldeiskt kristna och finns i skriven form sedan 1600-talet.

Turabdinska / turoyo / surayt / suryoyo, som talas utav assyrier / syrianer från Tur Abdin i sydöstra Turkiet och de flesta utav dessa använder kthobhonoyo som skriftspråk.

Ett fjärde nyarameiskt språk är mlahsômålet som var nära besläktat med turoyo men som nu betraktas vara utdött sedan sista talaren avled 1998 i syriska Qamishli, hans dotter kan enligt rapporter ehuru även språket men hon är dessvärre nära döv och har ingen att tala språket med, hvilket förhindrar komprahensibiliteten. Språket härrörde från den turkiska byn Mlahsô, nära Amid / Diyarbakır.

Ytterligare ett i Iran förekommande neoöstarameiskt språk är det nymandeiska språket som är en levande utveckling utav det klassiska mandeiska språket som är ett i övrigt dött men ack liturgiskt heligt språk inom mandeismen, även förestående i Sverige. Mandéerna i Sverige talar så vitt jag vet ej nymandeiska, men har den klassiska mandeiskan som liturgiskt språk. Nymandeiskan är högeligen divergent i förhållande till de övriga nyarameiska språken samtidigt som det är i sig självt uppdelat på trenne varianter, och finns endast kvar i en kommunitet i Iran men omkring hundra talare.

De moderna nyarameiska språken är utvecklade från medelarameiska och gjorde så under ungefär 1200-talet, emedans de moderna västarameiska språken är i det närmaste utdöda så finns dessa ovan östarameiska språk kvar, där några totalt har en någorlunda mångtalig grund att leva i men hårda tider ändå är att vänta för språken då dess talare är extremt splittrat utslaget över jordklotet i fördrivna diasporagrupperingar.

Ursprungligen bor nyaraméerna i Turkiet, Irak, Iran, Syrien, Libanon og Israel, men nu bor majoriteten utav dess talare i diasporan, främst i Europa. Efter att turkarna folkmördat assyrierna / syrianerna, framtills 1923, så fanns det bara 30 000 kvar i Turkiet. Nu finns det även störra samlingar i USA, Sverige, Tyskland, Brasilien, Ryssland, Jordanien, Nederländerna, Australien, Kanada, Frankrike, Belgien, Georgien, Armenien, Schweiz, Danmark, Grekland, Italien, Österrike, Storbritannien, Ukraina samt något tusental i Nya Zeeland.

Det totala antalet talare, på hela jorden, utav nyarameiska språk kan vara så högt räknat som 500 000 människor, fördelade på 210 000 till assyrisk neoaramaiska, 206 000 till kaldeisk arameiska samt 112 000 på turabdinska, emedans mlahsömålet samt många andra försvunnit i det tysta.


Från början så antar man att de nyarameiska tungomålen växt fram i ett språkkontinuum men då lång tid gått sedan språkens utveckling samt nya språks inträde i regionen eller att andra språk kommit i majoritet samt tagits över utav tidigare aramaisktalande så har stora hål skapats i denna kontinuumsituation, och förståelsen är bara kring naboområdet för varje språk, i övrigt råder således stor diversitet og sinsemellan oförståelighet. Det har ehuru alltid existerat en stark ock klar divergens emellan väst- samt östarameiskan, och det är även hela tiden östarameiskan som varit hegemonisk samt varandes dess tidigare varianter som blivit klassiska. Västarameiska är som nämnt i det närmaste utdött numer.












~


Heligheter


kvinnans vilja

hennes känningar
hennes lycka

samt njutning














~


domenica 26 giugno 2016

Romanskans inflytande på engelskan - Europas tungomål DCLXI



Som tidigare nämnts så är latinska, ofta genom normandiskan eller franskan, lånord vanligt förekommande i det engelska språket, men ofta med en stor modifikation. I ett normalt engelskt lexikon så är det enbart ungefär 40 % av orden som har ett germanskt ursprung, de resterande omkring 60 procenten är av latinskt ursprung, detta skulle i sig kunna utgöras som ett argument för att engelskan icke mera är ett germanskt, utan ett romanskt, språk eller ett romanskt-germanskt kreolspråk, om man väljer att avstå från historiska synpunkter. Men detta resonemang håller ehuru ej till fullo, då det i det skrivna ordet i normal engelska, såsom i tidningar, romaner samt i andra lättare skrifter, så består 3/4 av orden av de germanska termerna och det är enbart i de ‘finare’ sammanhangen och i de akademiska skrifterna som de romanska orden får mer spelrum - så är det ju även i svenskan. Här föreligger även en synbar skillnad emellan den normandiska inflytelsen og den nordiska, det nordiska inflytandet finnes främst inom de vardagliga orden, emedan latinet samt romanskan främst påverkat det ‘finare’, det politiska og akademiska språket, till exempel så fanns nordiska lånord inom det juridiska området innan romanskan tog över på det området, ett exempel är bylaw som ehuru för ovanlighetens skull bibehölls, dock med kraftig förminskad betydelse. I annat fall försvann germanska ord som æþeling för ‘prince’ och wuldor för ‘glory’, men orden king ock queen behölls, även om de flesta andra administriella termer förbytts till franska såsom royalty, reign, rule, advise, justice, state, nation, judge, prison, punish, command, country, court, govern, parliament, people, baron, count, duke, marquess. Det är även nämnvärt att nämna att vissa franska arkaismer bibehållits i engelskan emedan de gått förlorade i franskan, såsom s:et i beast og feast som ju i franskan numera är s-löst och heter bête samt fête. En hel del inlåningar från speciellt den tidiga tiden bär klara normandiska drag emedans inlåningar som ankommit från 1200-talet och framåt varit centralfranska, det är därför det heter wage, war og wardrobe istället för franskans gage, guerre et garderobe, eller prey, strait og veil, från normandiskans preie, estreit og veile, emedans modern franska haver proie, étroit samt voile. Förutom att nordgermanskans inlåningar kom underifrån, och romanskan överifrån, så är det generella att vikingarnas ordvarianter trängde ut inhemska varianter som varit befintliga emedans romanskan istället kompletterat engelskan med förekomster som tidigare inte varit förekomna i den engelska tungan, förutom naturligtvis en hel del ord där man ehuru esomoftast istället ej utkonkurrerat utan bigrundat mångfald av ord, varvid dagens engelska är att beteckna som ett relativt bredt språk.














~

Axat från boken Europas tungomål

venerdì 24 giugno 2016

Medelengelskans og danskans inflytande på engelskan - Europas tungmål DCLX



Det anglosaxiska skriftsystemets enhetlighet kunde dogh igge upprätthållas og nästkommande period, 1100-1500, som brukar kallas medelengelska, men som kanske hellre borde kallats gammalengelska, karaktäriseras av en variationsspridning av det skriftliga språket samt förekomsten utav stora grammatiska förändringar. Utifrån macrogeografiska synvinklar brukas de olika geosfärerna uppdelas i syd- og sydöstengelska, hvilket är fortsättningen på västsaxiska samt kentiska, sedan finnes väst- og östmidland, förutvarande merciska där den sistnämnda har stora danska influenser emedans den första ej haver detta, samt nordengelska hvars i sin norra utväxt var skottska som frambar en egen medeltida litteratur likväl. Det anglosaxiska tungomålet hade bevarat många av de äldre böjningssystem som funnos i germanskan, emedan gammalengelskan utvecklades ifrån detta og mer liknar dagens engelska. Normandiskan samt gammalengelskan genomgick en konsolideringsprocess och uppgick således i varandra. Under vikingatiden så bosatte sig även många nordmän i nordvästra og nordöstra England, det var främst danskan som genom Danelagen fick fäste i östra England emedans norrmän bosatte sig i västra delen av landet, norskan kom även till norra Skottland og öarna där utanför. Detta ledde till ytterligare variationssplittring och de nordgermanska målen har lämnat många spår efter sig, även om de inflyttade individerna samt deras ättlingar relativt snabbt övergav sitt språk bland annat med anledning utav att språken var ganska lättförståeliga vid tidpunkten, hvilket försvårar en språkbevaring men underlättar även en språktransferering, samt folklig assimilering - förutom i ett fall. Om man tittar på en karta så ser man ganska lätt en mängd ortnamn som haver sin hemvist i Norden, hvilket bland annat kan förklaras av faktumet att flertalet nordmän som begav sig till det nya landet blev jordägare og därigenom kunde påverka, omedvetet eller icke, namnen på bygden, bland annat finnes det många -thorpe- samt -by-namn. Även vanliga engelska ord har sin härstamning i nordmännens språk, exempelvis give og egg som då kommer från ‘giva’ og ‘ägg’, eller knife, fellow, sky samt smile, även andra inlån reflekteras i ord som husbonda ifrån ‘husbonde’ och som även åtfinns i det vanligare husband samt lagu, i varianter i Skottland og Nordengland finnes dale, fell ock beck, synligen ifrån ‘dal’, ‘fjäll’ ock ‘bäck’. ‘Give’, ‘egg’ o ‘them’ heter på genuina varianter yive og ey, eller de ytterst vanliga orden they, them, och their som bytt ut h´e, heom og heora.














~

Axat från boken Europas tungomål

Brexit


english white trash
have casted their votes

let them dig their own grave

may Scotland be free














~




Åkallan


å Bacchus vägnar
rinner mitt blod för dig

mitt hjärtas puls
mina ådrors blod
mina sinnens allt

å Bacchus vägnar
slår mitt liv för dig

vari hälsad du divina
vari dyrkad du gudinna

du, som kvinna
















~


giovedì 23 giugno 2016

Orientalisering


orientalisering gav Europa dess vin
orientalisering gav Europa dess folk
orientalisering gav Europa dess konst
orientalisering gav Europa dess kultur
orientalisering gav Europa dess alfabet
orientalisering gav Europa dess filosofi
orientalisering gav Europa dess alkohol
orientalisering gav Europa dess religion
orientalisering gav Europa dess medicin
orientalisering gav Europa dess vetenskap
orientalisering gav Europa dess arkitektur
orientalisering gav Europa dess matematik
orientalisering gav Europa dess politiska kultur

människosläktet är kommet till Europa, från Orienten












~


Det tjuvasjiska bulgariska folket i Italien - Landologica BFV


Turkar från Turkiet har funnits i Italien sedan 1400-talet men turkar av annan etnicitet hava likväl tidigare varit existent inom landets gränser, de vi här nu avseom äro bulgarerna og då ej de slaviska bulgarerna som nu bor i främst Bulgarien utan de egentliga bulgarerna som varo ett altaiskt turkiskt tjuvasjiskt folk.

Den största migrationen utav turkbulgarerna leddes utav hänföraren Altsek / Altsikurs under 600-talet, han tillhörde till en början det Avariska khaganatet men bytte över till langobarderna samt anlände till exarkatet Ravenna men inbjöds då utav Grimoald I af Benevento att bosätta sig i dukatet Benveneto. Enligt Gesta Dagoberti I regis Francorum så bosatte de sig främst i dagens Isernia, Bojano samt Sepino, i Matesebergen, og Altsek tilläts fortsätta vara bulgarernas ledare under den langobardiska titlen gastald, Bojano blev gastaldatets säte.

Det finns även en annan bulgarisk herre, kanske är det samma, som efter avträdelse från det avariska khaganatet bosatte sig, med 9000 av hans folk, i Bayern under åren 631-632, under den frankiska kungen Dagobert som gav dem lite land, men skall ha avflyttat till venetianska marker med de 700 som kvarstod efter att Dagobert hialöst massakrerat övriga.

Arkeologiska bevis antyder även stäppfolks befintlighet i Molise samt Campanien under 700-talet og det kan finnas uppemot 700 toponymer som kunne kopplas åt turkbulgariskt håll, till detta skall även personnamn givetvis läggas. Den langobardiska historieskribenten likväl benediktern Paulus Diaconus under slutet av 700-talet berättar att ättlingarna till bulgarerna fortsatte prata sitt eget språk, hur länge de gjorde detta kunnom vi ej så nu veta.















~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

Blåbärssill


1 paket 5-minuterssill eller inläggningssill
100 gram blåbär, tinade eller färska
½ citron
1 kruka färsk koriander

lag:
0,75 deciliter ättikssprit, 12 procent
1 deciliter vatten
1 deciliter strösocker
2 kanelstänger

Blanda ihop ättikan, vattnet, sockret og kanelen, koka denna lag kort framtills sockret löst sig, låten sedan svallna.

Låt sillen rinna av skärandes den i diagonala bitar. Varva sill, blåbär, citronskivor og korianderblad i en glasburk.

Häll på lagen.

Bör stå över natten, minst ett par timmar.
















~

Evolutionsbiologisk altruism


mannens liv, hans sinne og hjärta
bör vara inriktat på att totalt och fullständigt

understödja kvinnan
















~


Runsvenskan


Runsvenskan, som varade cirka under perioden 800 - ~1225, havom vi vetskap om tack vare de runristare som förevigade orden från den tiden, men tyvärr så använde de sig esomoftast utav det yngre 16-typiga runalfabetet, hvilket ju leder till tolkningsproblem då vissa runor kan hava flera olika betydelser, exempelvis så nyttjades runan för u även för o, ö, y og v.

Korpusen med runinskrifterna består utav omkring 900 personnamn samt runt 600 ord, fördelade på över 3000 inskriptioner. Det vanligaste viset att skriva på var antagligen att rista runor på trädmaterial hvilket dessvärre ej bevarats till vår vetskap.

En känd fonologisk förändring som skedde under perioden är att diftongerna au og ai monoftongerades under 1100-talet, stain > sten, i det som kommit att bli stilbildande för standardsvenskan, emedans de överlevt på andra håll.
















~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

Patetisk puritanism og svensk översitteri


I Öresundsregionen blir detta extra tydligt varje gång något danskt företag fälls för sexistisk eller könsstereotyp reklam (det händer inte sällan). Då skriver danska tidningar storögt om den svenska nämnden som smäller stereotillverkare på fingrarna för att de slänger in nakna tjejer i sin reklam för högtalare



Etiska rådet mot könsdiskriminerande reklam
Marknadsetiska rådet

oetiskt översitteri, negativ kultur















~


Orrenius, Niklas, “Ombudsmannen som är förälskad i reklam”, i Sydsvenskan, 24 december 2008 s. A6-7.


mercoledì 22 giugno 2016

Anglonormandiska - Europas tungomål DCLIX



När vikingaättlingen samt tillika normandiske hertigen Vilhelm erövrade England 1066 ändrades de språkliga förutsättningarna; detta normandiska hov talade ej anglosaxiska utan det -italisk-romansk-galloromansk-nordgalloromanska tungomålet normandiska som i moderna former ännu kan höras på Normandöarna samt i Normandie, ehuru alltmer sällan. Detta innebar att de högre statliga og kyrkliga ämbetena övergick till normandiska när normander besatte dessa positioner. Anglosaxiskan förlorade sin position som statsmål, hvilket gjorde att den nästan helt försvann som litteraturspråk, individer som ville klättra på den sociala stegen fick lära sig normandiska för detta ändamål, hvilket givetvis har lett till att det nutida engelska språket och speciellt dess ‘finare’ varianter är fullspäckade med latinska, ofta komna genom normandiskan eller franskan, lånord - detta är speciellt karaktäriserande för nästkommande språkperiod. Munkar och lägre präster fortsatte ehuruväl att skriva på anglosaxiska og viss folkdiktning finns likväl den bevarad. Detta språk som i Storbritannien florerade kallas anglonormandiska, i vardagligt tal beräknar man att språket fallit ur bruk redan under 1200-talet, och sedan ännu mer runt 1500-talet, fast än idag talas normandfranska i vissa juridiska sammanhang, i exempelvis parlamentet, men oftast är det även här parisisk franska vid sådana fall.















~

Axat från boken Europas tungomål

Extrakuk - Femtio nyanser VIII


en skön extrakuk
skadar ej förhållandet

tvärtom

en extra fitta
leder ehur ej någonsin väl

















~