mercoledì 26 settembre 2012

Plattektonisk protohistoria et historia



Den plattektoniska modellens protohistoriker som i skrift kan bevisas är den flamländske kartografen Abraham Ortelius som i slutet av 1500-talet påpekade att de atlantiska kustlinjerna hos Afrika samt Sydamerika passar ihop föreställandes sig att det varit en katastrof som fört de tu isär ~ härvid kunde man även förklara Platons Atlantishistoria.

Under de kommande århundradena varo många naturforskare inne på likartade tankar, fast utan att riktigt komma till skott kring det och i början av 1900-talet framlade F. B. Taylor og H. B. Baker nästan samtidigt, men oberoende av varandra, sina idéer om kontinenters inbördes förskjutning. Taylor använde sig av detta tänkande för att förklara hur jordens yngsta bergskedjebälten bildats, Baker använde överensstämmelsen mellan dessa bälten på ömsesidiga sidor av Atlanten för att styrka sin hypotes. Taylor och A. Wegener, som räknas som banbrytarna för kontinentalförskjutningsteorin som framlades 1912, varo dock de första att mena att kontinentalförskjutningen var en pågående process även gällande i nutiden, och så gjort åtminstone under de senaste tvåhundra miljoner åren.

Företrädare för denna teori varo i minoritet i forskningssamhället men det som kom att bryta motståndet var utvecklingen av paleomagnetiska metoder under 1950-talet hvilka visade att det förekommit relativa rörelser emellan Nordamerika och Europa. Om kontinenterna verkligen drivits isär borde ju detta även på något sätt också ha satt sina spår i de mellanliggande oceanbottnarna och man gjorde därför magnetometriska mätningar över djuphavens bottnar, av dessa framgick det att bottnarnas bildning varit förenade med horisontella rörelser.

1961 föreslog R. S. Dietz och H. H. Hess att kontinentalförskjutningen kunde förklaras genom att kontinenterna rör sig som följd av att oceanerna växer emellan dem, en process de kallade oceanbottenspridning. Men för att inte tvingas mena att jordytan skulle öka i omfång genom oceanbottenspridningen så antog man att den oceaniska jordskorpan förs ned i mantlen vid djuphavsgravarna i subduktionszoner. Som en konsekvens av denna tes framstod kontinenterna som passiva delar av jordskorpan hvilka tvingas isär eller tillsammans av en geologisk sett kortlivad oceanisk jordskorpa, detta synsätt födde tanken kring stela litosfäriska plattor och därmed blev begreppet kontinentalförskjutning icke längre relevant då kontinenterna enbart äro delar av de litosfäriska plattorna.

Hypotesen om oceanbottenspridningen stärktes 1963 genom F. J. Vines och D. Matthews tolkning av de magnetiska linjemönster som finns på havsbottnarna, hvilka har bildats genom att den lava som tränger upp vid de mittoceaniska ryggarna vid kristallisationen har påverkats av det då rådande geomagnetiska fältet, efterhand som detta fält ändrat riktning har lavor av olika ålder magnetiserats med olika polaritet, d.v.s. fått olika magnetisk riktning.

Plattorna ligger på astenosfären och påverkar varandra vid plattgränserna, varvid det uppstår jordbävningar och vulkanisk aktivitet - plattornas gränser kan därför följas utmed de jordbävningsintensiva zoner på jordytan som utmärks av aktiv bergskedje- ø öbågebildning, samt utmed de mittoceanska ryggarna ~ den fasta jordytan äro uppdelad i sju större samt flera mindre plattformationer.

Den mekanism som driver plattorna i deras rörelser har antagits vara konvektionsströmmar hvilka omfattar hela mantlen, där strömmarna är i kontakt med litosfären släpar strömmarna med sig denna. En annan hypotes är att litosfären är toppen av konvektionssystemet och att plattorna i så fall rör sig som svar på de krafter som verkar på deras kanter, sålunda skulle plattor drivas isär när det heta mantelmaterialet tränger in i en spridningszon, inom en subduktionszon skulle då den nedåtglidande litosfäriska plattan på grund utav sin högre densitet, relativt den övre mantlen, sjunka i mantlen och dra med sig resten av plattan.

Vid kollision emellan oceanisk och kontinental litosfär kommer den oceaniska, till följd utav sin högre densitet, att föras ned under den kontinentala längs ett smalt bälte - ett sådant bälte går under benämningen subduktionszon eller neddykningszon. Ett exempel på ett sådant fenomen är nazcaplattan, som är av oceanisk karaktär, och tvingas gå under den sydamerikanska diton. När en platta tvingas ned under en annan leder detta ävenså till att sediment på havsbottnen och på kontinentalsocklen pressas samman ovanför subduktionszonen. På havssidan av neddykningszonen bildas en djuphavsgrav, till exempel Peru-Chilegraven, hvilka äro de djupaste havsbottnarna kan alstra. När den oceaniska litosfären pressas ned i zonen värms den upp av den högre temperaturen i mantlen och börjar således smälta till magma, magman tränger då upp givandes tillsammans med de sammanpressade sedimenten upphov till en bergskedja, exempelvis då Anderna med dess vulkankedja, som bildar en kontinental vulkanbåge.

Vid ocean-oceanisk-litosfärisk kollision, som den emellan den filippinska och stillahavsplattan, tvingas trots lika densitet den ena under den andra i en subduktionszon och processen är likstående den ovan föreskrivna och för exemplet blir det att den uppstigande magman byggt upp vulkaner som tillsammans bildar långa öbågar, som fallet Marianerna, og även här blir det en djuphavsgrav, såleda Marianergraven.

Vid kollision av en kontinental litosfärsplatta och en platta bestående av både oceanisk som kontinental litosfär kunno de tu kontinentala litosfärsavsnitten till slut kollidera med varandra om den oceaniska delen förloras i neddykningszonen - detta är exempelvis fallet där den eurasiska plattan möter den indisk-australiska där plattorna pressas et svetsas samman, varvid en bergskejda bildas, varhän Himalaya når skyn.














~




Nessun commento: