Sefarderna i Saloniki et Athen - Ladino i Grekland

 ~

Genom att Grekland ingick i det Osmanska väldet så finge grekerna ävenleda emottaga en hel del judeospansk inflytt genom att sultanen öppnade portarna för de flyendes utslängda iberiska judarna efter år 1492, dessa talar traditionellt det iberoromanska språket ladino, som likväl finns utspritt på sina håll i Balkan men eljes främst i dagens Turkiet. Idag finns inte många kvar i Grekland, og ännu färre talar språket.

Dessa sefarder har således bott i Grekland sedan 1492, emotsatt judeohellenerna som bott i landet sedan tiden före den kristna messiasens födelse, eller judeovenetianarna som började inkomma från runt 1100-talet og framåt. De primära bosättningsområderna för judespanjolerna var regionerna Makedonien og Thrakien och ladino var exempelvis ett av de större folkspråken i Saloniki / Thessaloniki där judar utgjorde en majoritetsbefolkning från anno 1519 framtills slutet utav 1800-talet.

Sefarderna hade anlänt till den då osmanska staden efter 1430, men endast en spillra finnes kvar efter nazisternas deportations- og mördarhysteri. Thessaloniki bleve även hem för den ursprungligt judeohellenska Sabbatai Zevi under 1650-talet, en kabbalistisk jude som betraktade sig själv som messias och efter forcerad konvertering till islam så utgöro de än till denna dag kryptojudar vid den turkiska benämningen donmeh. Deras antal är höljt i dunkel men kan vara uppemot flera hundratusen boendes numera i Turkiet.

Trycket mot judarna, både judeohellener och ladiner, startade ehuruväl tidigare än nazismens härjningar och den hellasiska nationalismen samt dess kulturella enhetssträvanden blev politiskt accepterade i og med revolten gentemot turkarna 1821. Under seklet som kom så massakrerades, utvisades och migrationsuppmuntrades judarna av den anledningen att de inte ansågs höra hemma i den grekiska kulturen, det var ehuru ej frågan om någon distinkt antisemitism, utan ‘bara’ kulturnationalism och därmed mer samstämmigt med fascistidéer än med nazistditon, detta fastän judar utgjorde den huvudsakliga befolkningen i Thessaloniki og ladino var språket för staden.

Antalet judar totalt i Hellas var generellt sett ehuru ringa fram tills Balkankriget 1912-13, då den grekiska staten även erfick Makedonien där Saloniki ligger og det judiska antalet ökade härmed till att vara över 100 000. Hellenerna påbörjade direkt en orättfärdig hellenisering utav staden, ett sätt att göra detta var genom att se till att de hundra tusen greker som bleve transfererade från de turkiska områdena främst fick bosätta sig i Saloniki, men man var samtidigt relativt tolerant i trosspörsmål och tillät till exempel judisk lag att härska inom äktenskapet, tillätandes även existensen utav judiska samhällen med rätt att uppbära intern skatt, med mera. De fick även föra bokföring på önskat språk, utföra handel på söndagen, men ta hänsyn till sabbaten, hava valfritt språk som undervisningsspråk inom de samhällsägda skolorna så länge även grekiska utlärdes samt nyttjades som undervisningsspråk inom ämnena historia, geografi og naturvetenskaperna.

1917 så brann dock större delen utav det judiska kvarteret mystiskt ner tillsammans med en stor del utav den historiska delen utav staden och runt 72 000 befanns nu hemlösa, emedans fastighetsägarna, varav trefjärdedelar judar, blevo barskrapade. Regeringen köpte upp marken för en spottstyver och slängde i princip ut judarna som fick bosätta sig i mer perifiera områden, emedans nyinflyttade greker uppmuntrades att bosätta sig i centrala Saloniki och därmed har stadens iberojudiska karaktär för alltid försvunnit. Man undrar ännu hur branden startade.

Över 40 000 judar lämnade Saloniki under den närmsta tiden, emedans staden istället fick ett stort influx från anländande greker från Mindre Asien. Den juridiska toleransen höll inte heller den i sig speciellt länge och 1923 försvann rätten att föra sin bokföring på valfritt språk, 1924 lagstadgades att söndagarna var vilodagen för alla, oavsett hvilken religion man hänförde sig till, hvilket ledde till att mindre företag var tvungna att ta bort sabbatledigheten för att överleva ekonomiskt. 1930 kom ett eduktionellt dråpslag när man förbjöd utlärandet av utländska språk upptill femte årskursen.

När så andra Europakriget kom så fanns det ungefär 77 000 judar i Hellas och de flesta bodde då just i Saloniki, av vissa kallat ‘Israels moder’. Staden borde kunnat fungera som en självständig ladinsk stadstatsö på Balkan. Hursomhelst, judarna gjorde en stor insats i den hellasiska armén kämpandes emot de italienska ock tyska invasionsarmérna, hvilket fick den positiva effekten att den hellasiska attityden gentemot dem många gånger ändrades till att vara mer positiv. Dessvärre så hjälpte inte ansträngningarna då den tyska ockupationen blev de facto och alla hellasiska judar som kunde fångas sändes iväg till dödslägerna varhän det salonikiska judesamhället förstördes totalt, nu brändes inte bara byggnaderna utan även människorna som hvart däri.

1941 gick även den sista judeokastiljanska tidningen, El Mesagero som nyttjade den traditionella rashiskriften, i graven. De judiska biblioteken samt arkiven, innehållande en mängd viktiga historiska dokument, beslagtogs og ivägskickades till Frankfurt med dess Institut für Judenforschung, men försvann i slutet av kriget. Men det var ju ej allena papper som drabbades av detta öde, bara emellan mars och augusti 1943 sändes hela 46 000 judar iväg.

Däremot så finge den attiska judepopulationen respit genom att de blev varnade i tid av sina hellasiska grannar som lyckades gömma undan över trefjärdedelar utav dem. Till detta skall även läggas att de italienskockuperade områdena undgick deportation då italienarna vägrade följa de dekret som kom från det allierade Tyskland och en hel del judar flydde till denna zon. En del bleve tillfångatagna när Italien sedan föll, men judar som befann sig i områden som hölls av partisanerna klarade sig. Det italienska beskyddet utav judarna i Athen ledde även till att judesamhället där kunde fortleva i lugn og ro samt även växa till sig en del.

De grekiska fascistorganisationerna var ehuru mer antisemitiska samt samarbetade gladeligen med nazisterna, men tack vare italiensk påverkan kunde en del judar som tagits i förvar av tyskarna släppas. Efter Italiens fall i september 1943 var ehuru tyskarna snabba på att övertaga sina allierades områden och då införa samma antisemitiska lagstiftning som varit i bruk i de nordligare delarna utav landet. Framtills slutet av sommaren 1944 hade emellan 60 000-68 000 grekiska judar blivit transporterade till Auschwitz, bland dem fanns även 1800 judar från Korfu och 1700 från Rhodos. Officiella siffror pekar på att nästan 87 % av den förkrigiska judiska populationen dödats som följd av kriget, hvilket betyder att det grekiska judesamhället var bland de som drabbades värst av alla judiska samhällen.

Efter befrielsen så funnos ungefär 10 000 judar i Hellas, men över hälften valde att emigrera till Israel eller väst under det närmaste decenniet. De 5000 judar som finns kvar fördelar sig så att omkring 60 % finns i Athen samt 20 % i Saloniki, och några på Rhodos, och det är nu Athen som är det judiska centret i Hellas, även om Saloniki är det historiska, Greklands Jerusalem. Hur många av dessa som pratar antingen ladino eller judeohellenska är oklart då den officiella linjen i Hellas är att alla talar hellasiska, hvilket troligen tyvärr även snart är fallet.

En antik samt medeltida historia har nått sin vägs ände.

~

Om sefarderna, om andra greker, eller judiska folk och språk, står mer att läsa om i boken Europas tungomål.

+ Judeohellenska - de grekiska judarna, Judarna på Zakynthos, Språk i Hellas

SvD, SvD, DN, int

Taggar: Saloniki, Thessaloniki, sefarder, ladino, judar, judendom, Grekland, förintelsen, antisemitism, Tyskland, Turkiet, Osmanska riket, judeospanska