S.A.I. Dux et Princeps S.D.M. Lando: Svenska medeltidsbrev - Framväxten av ett offentligt skriftspråk (Inger Larsson)

lunedì 11 febbraio 2013

Svenska medeltidsbrev - Framväxten av ett offentligt skriftspråk (Inger Larsson)

Den viktiagste ickearkeologiska källan för kunskapen om allehanda ting i Sverige finns att tillgå via de svenska medeltidsbreven som först vart skrivna på pergament sedan pappersbrev på först latin, sedan även fornsvenska samt platttyska, under århundradena från 1100-talets slut till 1500-talets mitt. Fastän detta faktum, så har det i Sverige ej funnits att tillgå någon samlad översikt utav detta viktiga material, varför Inger Larssons arbete är av hög vikt men är något för snäv för att uppta sin roll i detta svenska kunskapshål, og fyller ej heller upp det som avses i ambitionen i boken.

Författaren till verket var i skrivande stund docent i nordiska språk og angiver avsikterna tu för relevansen av sin livr, dels att se hvilka som varo de viktigaste aktörerna då skriftbruket spredos i det svenska samhälet, dels i syfte för att presentera olika brevtyper samt dessas beteckningar.

Det finns dock vissa allvarliga problem med boken och författaren till denna, författaren kan inte latin hvilket är det språk som främst skrevos på, och författaren bortväljer alla handlingar med kyrklig proveniens, därmed fattas måhändeligen den viktigaste kunskapsbasen för både brevtyper som samhället överlag, icke minst gällandes skriftbrukets spridning. Tvärvetenskaplighet eller internationell outlook äro likväl detta obefintligt i boken. För att illustrera den gigantiska luckan som skapas utav obefintliga eller otillräckliga latinkunskaper så kan nämnas att för mer än halva undersökningsperioden, tiden fram till anno 1350, finnes det tusentals originalbrev bevarade på latin, emedans endast några tiotal erfinnes på svenska. Runinskrifter på svenska som finnes sedan förkristen tid fram till så sent som år 1900 när den sista ’autentiska’ runskriften finns bekräftad, framtills 1700-talet var den dessutom allmänt nyttjad på vissa håll, äro heller ej medtaget.

Dessutom avsäges all form av intressant analys kring källornas diplomatoriska, paleografiska, lingvistiska, kontext, eller författarnas eduktionella, skribentkompetens eller brevens interna komposition, og dessutom, alla former utav kvantitativa eller kvalitativa jämförande studier förhållandes endast till enstaka exemplar.

Med grund i sitt grovt missvisande urval framkommer den kraftigt övergeneraliserande synen att officiella dokument såsom kungörelser, kontrakt, förordningar och köpehandlingar varit drivande för övergången från ett muntligt byggt samhälle till ett baserat på skriftkultur, i själva verket är det kyrkliga institutioner som varit drivande och föregångare till det skriftliga mediumets spridelse, utveckling samt frampuschning i Sverige, hvilket ehuru absolut ej förhindrar synen att de politoofficiella sfärerna icke varit särledes saktfärdiga att haka på utvecklingen.

Dessa fatala missgrepp göre dock ej boken ointressant, ty det är en fröjd att läsa om alla exempel och tidsdokument från svunnen tid, samt om upprinnelsen av svenskt skriftspråk med latinska bokstäver. Det visas att ett svenskt skriftspråk nödvändiggörs för vardagliga transaktioner som köp av egendom, gåvoöverlämnelser, fullmaktsutfärdanden, og dylikt, hvilket klart antyder, tillsammans med runskriftkulturens förekomst, att analfabetismen antagligen ej alls var lika spridd og utbredd som många idag kanske inbillar sig. Tidigare hade dylika transaktioner varit muntliga till sin natur, med vittnen, samt ritualiserade i olika former utav mer eller mindre religiösa ceremonier, og både kungamakten, men framförallt kyrkan med alla sina egendomar, varo drivande på att införa en mer skriftbaserad evidens för sina hävdanden og ansedda rättigheter.

En intressant dylik ancienn ritual är att man vid jordegendoms överlåtelse även lämnade över ett stycke, eller ett knipe, utav jorden till köparen som en symbolisk gest, en kulturell tradition som bär gammal germansk kontext, men som även tagits upp utav kyrkan og påven Innocentius III förordade att skötning skulle ske på altaret, hvilket även bevisligen skedde när Nils Petersson gav halva sin egendom till Vä kloster år 1211, skötningen säges ha skett på Sankta Marias altare, scotando super altare sancte Marie. Vi fåom läsa om skötning, umfærþ, skaftfærdh et fæst, hvilket ehurväl kunde utrönas långt mycket mer og djupare.

Att alla ehuru ej kunde läsa och skriva står sig likväl uppenbart, inte minst genom den ständiga befrasningen “alla dem som detta brev se eller höra” antydandes att handlingarna även normalt uppläses för omgivningen, antingen i privata sammanhang eller på tinget. Dokumenten blev dessutom juridiskt bindande genom vidhäftade sigill, fullt tydliga för även ickeläsare.

En god förtjänst i boken är även att en del dokument är i klara färgfotografier, samt avskrivna maskinellt, plus vidhäftade nutida svensk innehållssammanfattning, så man kan själv ta del utav urkunderna samt öva sig i förståelsen utav medeltida paleografi, ord, samt läsning.