Attiskan blir hegemonisk og Romersk

Attiskan, den grekiska dialekt som konkurrerat ut nästan alla andra grekiska tungor, spred sig som administrativt högspråk på övrigas bekostnad även före Alexander den stores unitariska språkpolitik, detta även när Athen besegrades utav Sparta, där man talade doriska.

Ett bevis för detta är de dokument som finns kvar gällande den samhellasiska, exklusive Sparta, alliansen som föreskrev att de ej skulle hjälpa de semisjälvständiga autonoma härskarna i Mindre Asien gentemot perserna, hvilket skrevs just på attiska och som genom liknande händelser kan sägas växte till sig från att vara en regionalt betonad geolekt till att bliva ett internationellt tungomål samt sedan kvarvara så i långa tider framöver.

Det var under 300-talet som den attiska formen av helleniska fick den totala hegemonin över de övriga och det var bland annat makedoniern Αλέξανδρος ο Μέγας / Alexander den III:s förtjänst, då det var denna dialekt som kom att användas av det makedonska väldet inom diplomatin, i allt från Egypten samt Persien og områdena däremellan, man finge ett gemensamt språk, κοιυή.

Hade det inte varit för att den makedonska eliten redan övergivit sitt eget språk till förmån för den attiska varianten utav joniska, så hade antagligen detta språk snabbt förpassats ner i den historiska avgrunden. Hursomhelst, så är ej fallet, utan koine kunnandes sägas havandes varit en modifierad form av attiskan som genom makedoniernas språkpolitik finge den totala hegemonin i den helleniska världen, hvilket ledde till att nästan alla andra hellasiskantika språk försvann genom detta språkimperalistiska förfarande.

Alexander var som nämndes makedonier og dessa hade således ett eget språk som man tyvärr ej vete alltför mycket om, men det ledande skiktet av makedonierna talade främst attiska og Alexander själv var student till Aristotoles som i sin tur dessutom var thraker. Det bör även påtalas att koinemålet ej allena var ett skriftligt språk; även om det började så, så kvarstod det i den ickeorala positionen en inte alltför lång stund, utan över- og medelklasserna anammade snabbt talad koineattiska som ett slags verbalt högmål i nästintill hela den hellasiska världen, hvilke givetvis var en förutsättning för de övriga grekiska målens förutvarande utdagelse med allena ett eller annat undantag.

De lokala språken fortsatte för en tid, givetvis speciellt i talad form, ehuruväl även i skriftlig, men man märker av en avtagande process som ej kan sägas havandes varit alltför lång. Änskönt på vissa få lokaliteter revitaliserades ett mer aktivt nyttjande utav det hävdanspunna språket, törhänt enär utav romersk uppmuntring, denna agering togos främst vid i Lakonien samt på Lesbos.

Romarna som kraftfullt gjorde ansteg i historien valde att göra ett undantag för latinets världsherravälde samt använde sig själva av helleniskan i Östrom ock alla lärda romare med självaktning studerade og talade ofta helleniska istället för latin, senare under 1000-talet så var det fortfarande populärt att författa dokument al greco i Italien.

Man kan säga att Romarriket hade tvenne officiella språk, latin i väster samt helleniska, jämte latin, i öster, men båda gingo under samma benämning. Grekiskan började nämligen även självt snart benämnas som Ρωμαίικα, romerska.

Konstantinopel varde det andra Rom, ’η Νέα, δευτέρα Pώμη.

~

Mer om detta står att läsa om i min bok Europas tunomål.

DN