Estlandssvenskarna i Estland - Europas tungomål DXXVI

Människorna började immigrera under medeltiden, och enligt vissa så tidigt som på 1100-talet, samt fortsatte att så göra under den svenska herremaktstiden i Estland. De tidigaste skriftliga beläggen för deras existens är genom ett benämnande av dem i ett privilegiebrev från 1341 som undertecknats utav biskopen i Ösel-Wiek. De fleste bosatte sig i de nämnda områdena, samt i några grannkommuner, men några bosatte sig osså i de estniska städerna og hälften utav dem som så gjorde valde Tallinn som sin nya hemvist, på 1930-talet fanns det 600 gammelsvenska Tallinbor kvar. Detta låter lite, men faktum är att estlandsvenskarna aldrig varit särledes många, när de var som flest vid nordiska sjuårskrigets utbrott 1563, så var de omkring 12 000 - många av dem dog sedan i efterföljande hungersnöd og farsoter. I början på 1700-talet dog halva den estlandssvenska befolkningen, då de råkade ut för pesten. Under den svenska perioden og även senare, så ägnade sig estlandssvenskarna främst åt jordbruk og fiske, sälfångst på Runö som binäring, och många fick privilegiebrev från den svenska kungamakten, men många led ändock nästintill under livegenskap samt andra misära förhållanden, hvilket på ett bra sätt visar att estlandssvenskarna som ursprungligen härstammade ifrån den svenska kolonialmakten icke fick en generell särställning på grund utav härkomst, men däremot så kunde vissa individer få gynsamma privilegier. Anno 1781, då de hörde till Ryssland, tvångsförflyttades 1200 personer från Dagö till Gammelsvenskby i Ukraïna, efter detta flyttade også många till Sverige. Det kan även i sammanhanget vara intressant att påtala att från 1600-talet och framåt så utvecklades Runö på eget håll med suveränitet inom en så kallad bonderepublik, d.v.s. det fanns ingen adelsfamilj som förlänade området. 1934 fanns det 7641 estlandssvenskar kvar, men minskningen fortsatte även om en befolkningsökning tog vid då 6000-8000 flydde till Sverige i slutet av andra Europakriget och vid detta krigs slut fanns allena 1300 kvar i Estland. Under Sovjettiden var området ett viktigt militärstrategiskt område, hvilket ökade på diasporan och vid mitten av 1980-talet så räknade man enbart 200 talare av detta språk, men det fanns samtidigt år 1990 nära 3000 estlandssvenska talare i Sverige, men dessas integrering i nusvenskan kommer att gå fort og det är enbart de estniska talarna som bör räknas för långsiktiga prognoser, enär långsiktighet kanske ej blir fallet med det magra antalet talare. Däremot så kan estlandssvenskarna i Sverige göra en god insats för språkets överlevnad, men de har många gånger mött motstånd i Sverige för sin strävan att bibehålla sin kulturella särart, då deras nya hemland istället velat assimilera in dem i majoritetskulturen, ofta med relativt etnocentriskt lyckat resultat.

~

Axat från boken Europas tungomål.