Finskans dialekter - Europas tungomål DXXXI

Finskan är ett standardiserat högspråk där de olika varianterna har haft små möjligheter till ett eget og fritt liv, men ändock så kan man dela in finskan i tvene olika huvudvarianter, öst- og västfinska, och skillnaderna är relativt långtgående, speciellt inom ordförråd samt ljudsystem, språken är emellertid i det mesta förståeliga sins emellan. Östdialekterna är også ett gränsspråk som övergår mer och mer i karelskan, men före det rör det sig om savoniskan som talas i Savonia, hvilken även legat till grund för skogsfinnarna i bland annat Värmland. Exempel på ordförrådsskillnader skulle kunna vara västfinskans ehtoo som i östfinskan blir ilta, betydandes ‘kväll’ på båda målen, ordskillnaderna kan givetvis i vissa fall ha sin förklaring i att orden har olika härstamningar, till exempel ordet för ‘sommar’ som på västfinska blir suvi, samma som i estniskans suvi, emedan det östfinska kesä komme från samiskans geassi. Ofta så beror ehuru skillnaderna på att västfinskan påverkats mycket av svenskan, emedan östfinskan istället påverkats mycket av ryskan. De tvenne huvudvarianterna är sinsemellan vidare indelade i olika mål, västfinskan är mer diversifierad än den östliga varianten, men ändock icke i den grad att den ömsesidiga förståelsen går förlorad. Åbodialekten som ligger inom den västfinska hemisfären avviker mer än andra och det har sin grund i att denna geolekt tillika är ett gränsmål till estniskan og har såtillvida fler likheter med detta än med andra finska mål.

~

Axat från boken Europas tungomål.