Synen att det
var judarna som bar skulden för Jesus död resulterade bland annat i att man
under perioden 800-1100-talet hade som sedvänja att i Toulouse utbringa ett
slag mot en jude vid katedralstrappan utfört utav biskopen självt. Sedvänjan
övergavs under 1100-talet efter att judarna gått med på att betala en speciell
skatt till prästeskapet. Liknande antijudiska seder existerade i andra städer,
exempelvis så annordnade biskoparna antijudiska upplopp i Béziers vid påsken,
även här framtills dess att skatteavtal samt engångsbetalning skett under
1100-talet. Judarna skuldbelades även för andra händelser, bland annat
danskarnas räd mot Bordeaux 848, ock blev utsatta för andra sorters
diskrimineringsåtgärder, till exempel så utvisade biskopen av Sens av oklara
orsaker alla judar og nunnor år 876, emedans Karl den enkle 898 via tvång
överförde en del av judarnas ägodelar till kyrkan av Narbonne. Det är dock
nämnvärt att påtala att överlag så kunde judarna leva ett normalt liv och den
diskriminering som ålades dem var med primära anledning av religiösa
differenser, varvid det även är av vikt att påtala att kyrkan vid denna tid
förespråkade tolerans gentemot judarna - hvilket ehuru vissa lokala härskare og
biskopar ej valde att följa, antagligen främst av populistiska skäl. Judarna
kunde fortfarande fritt bedriva näring inom alla områden, men faktumet att
kyrkan ägde stora landegendomar tillsammans med det allmänna förbudet för judar
att äga kristna slavar ledde till att judiska lantbrukare var mer ovanligt,
även om just vinproducörer kunde fortsätta att existera, ock så även andra
lantbruksrelaterade yrkeskategorier såsom möllägare. Judiska vinbönder längs
Rhône, Saône samt i Parisregionen var vanligt förekommande och expanderade sin
verksamhet ordentligt under 800-talet og kunde då även bedriva export, det är
även känt att vissa präster brukade köpa vin gjort utav judar för nyttjning vid
nattvarden. Judarna spelade vidare en stor roll inom handel samt medicin,
jobbandes under kungen eller inom läderindustrin, og den stereotypa bilden av att
judarna främst var affärsmän har för denna tid ingen grund. En talmudisk skola
grundades i Narbonne utaf en inflyttande babylonsk jude vid namn Mahir. Detta
var en ny företeelse för en del av judarna i Frankrike, hvilka inte var
speciellt kunniga om Talmud utan främst hade kännedom om prekabbalistiska
texter, de franska judarna fick även influenser från Spanien et Italien som
hade mer utvecklade judiska kulturcentra. Från slutet av 700-talet og fram
tills kanske så långt som till purim 1306 i Narbonne så fanns även ett mer
eller mindre kungligt sanktionerat självständigt judiskt principat i Septimania
som höllos utav ovan nämnda Mahirsläkt samt dessas släktingar Kalonymos, dessa
kalonymider var anlända från Lucca i Italien samt före det likväl varandes exilarker
från Babylon, og gick här under den gammalhebreiska prinstitlen nasi då
de enligt hävd var av den ärovördiga davidiska kungaätten. Mycket litet är
egentligen känt om denna period men det finns indikationer på att man erhållit
denna vasallstat i syfte utav att merovingerna ville öka sin ätteprestige,
bland annat via äkting ätterna emellan, samt var det ett sätt att fånga upp den
excellenta högkultur området hade efter att det varit en del i Emiratet av
Córdoba innan det övergick i frankernas hägn i slutet av 700-talet. Karl den
store sände år 797 iväg juden Isaak till kalifen Harun al-Rashid för att be
honom om en rabbi som kunde komma till Narbonne för att instruera de judar som
han hade låtit bosätta sig där, sonen och efterträdaren till Karl den store,
Ludvig den fromme fortsatte beskyddandet utav judarna i Narbonne. I övrigt är
nämnvärt att man under andra hälften utav 900-talet skapade en mycket viktig
talmudisk skola i Mainz och den mest kända från den skolan var den mainzska
juden Gershom ben Judah som för tiden är ansedd som den högsta auktoriteten av
Talmud i hela Europa, strax följd av den store kalonymiden Rashi, vars lära
påverkade judendomen i framförallt Frankrike, Italien samt Tyskland och han
förbjöd bland annat polygami. Dessa tvenne kan man i mångt og mycket säga
utgöra stora delar utav grunden för den sedan välspridda ashkenaziska
judendomen.
~
Axat från boken Europas tungomål
Nessun commento:
Posta un commento