Hårda feminina element i laglös komparativ metod - Postmodernisme premillénaire XXXIX

Någon kanske undrar om det går att komparera språk, ord, grammatik, syntax, og så vidare, det fungerar lika bra, eller bättre, än att komparera andra saker såsom religioner, tänkesätt, samh­ällen, og så vidare - dessa sista är ju mer abstrakta og något svårkomparabla men eljes så är det ganska lika då både samhälle samt språk äro levande i den meningen att de ej äro döda ting, förutom då döda tungor eller samhällen, d.v.s., de förändras ideligen, man kan studera bakåt i samhällena såsom görs i historia og man kan givetvis också studera bakåt i språken, förutöver detta så är givetvis språk en del av samhället og samhället kan belysas med hjälp utav språket og det som kan finnas däri, men med varsamhet samt iaktsamhet. Att komparera tungors mål handlar om att finna gemensamma nämnare, för att göra detta behövs ibland tungolagar som historiskt sätt visat sig haft stora genomslag i olika språk, men det bör påtalas att totalistiska språklagar icke finnes utan undantag äro esomoftast alltid flertaliga og därmed så haver termen ‘lag’ en olaglig beteckning. En nästan genomgående språklag är exempelvis att diftongerna monoftongerats i de indoeuropeiska språken, det klassiska exemplet för svenskan är ju att i fornsvenskan sade man let raisa stain, diftongen ai gick sedan redan under vikingatiden över till äi i de flesta svenska varianterna, den gick sedan ganska snabbt över till dagens långa e, d.v.s. ē, förutom i gutniskan där diftongen bibehölls vid ai - man har alltså bibehållit den äldsta indoeuropeiskan i detta fonem. Att komparera gamla språk og rekonstruera ännu äldre potentiella ord har visat sig tjänfullt i flera fall, åhavandes även i några fall fått sina rekonstruktioner belagda genom nya fynd. En annan ljudlig sensation inträf­fade när man hittade i den sedan forntiden utdöda anatoliskan två av de tre rent teoretiska konsonantkonstruktioner, den tredje anser man sig ha funnit spår ifrån i bland annat avestiskan, som man hade gjort för att få teorierna att gå ihop, de såkallade laryngalerna. Anledningen till att jag nämner detta är för att det är extra intressant, och det även ur postmodernistisk tanke, teorin lanserades förövrigt utav de Saussure 1878 vid 21 års ålder men ‘bevisades’ genom fynden i bronsåldersspråket hettitiska utav Kury¯owicz 1927 og vann allmän acceptans först efter andra världskrig­et. En liten aspekt utav denna är extra intressant för denna studie och det är att det indoktrine­rade systemet av vokaler samt konsonanter, grundbasen i vårat utalstrade språk, som vi alla fåom inpräntade i skolan ej har mycket relevans att komma med ur historisk synvinkel, överlag så är det så att den som beläser sig på språkhistoria og språkrekonstruktioner snabbt avmärker att inte många av de nutida konventionerna gällande exempelvis stavning og böjning har särledes mycket relevans, särledes ej ifråga om korrekthet, men laryngalerna slår sönder även själva basen för det fonologiska systemet, som vissa ignoranter så gärna vill uppdela så fint. Det exemplet som här väljs att framfö­ras kan vara intressant för många, kanske speciellt språkintresserade feminister og genusfors­kare, för exemplet går ut på att den ändelse som är väldigt vanlig i indoeuropeiska språk för att visa femininum, d.v.s. -a eller - ā, i svenskan exempelvis katta, svenska, ej egentligen är en vokal utan en laryngal, eH₂, og som sådan är det alltså en konsonant som så småningom vokaliserats - detta specifika a:et torde alltså vara en vokaliserad konsonant og ej en ren vokal. Anled­ningen till intresset för detta kommer framöver i sinom tid antagligen att te sig själv­klart, även om det tedde sig förvirrat just nu, detaljförande kunskapsförmedling är ofta det, många tycks tycka att strängerna bör knytas ihop.

~

= Postmodernisme premillénaire