Hermeneutisk historik - Ku-wen - Postmodernisme premillénaire XXXIV

Enligt ordinär historiografi så växer hermeneutiken fram under 1500-talet som en tro om att Biblen samt de antika klassiska texterna behavandes ett särskilt sanningsinnehåll og det gäller att tolka dessa på ett ‘riktigt’ vis därvidlags skapandes metodregler för ändamålet,¹ i den kinesiska traditionen fanns även en rörelse kallad ku-wen under 1000-talet som med en västcentrerad term kunne kallas hermeneutisk med utgångspunkt ifrån denna tidiga europeiska hermeneutik som således enligt kronologisk ord­ning är kuwenisk, någonslags kulturcentrering à la Europa gangom vi ju ej med på häri.² Men istället för att mena att de frambörande texterna på något vis skulle innehålla den allenarådande sanningen så kommer ett användande utav denna dogmatiska tidigkuweniska hermeneutik icke att användas utan det är när den blifvandes mer, enligt vetenskapshistorikstraditionen, vetenskaplig genom prästen samt tillika teologen Schleiermachers (1768-1834) gärningar som här får spela som ursprunglig og renare form utav hermeneutik ock icke de sanningsletande ovan. Schleiermacher menade bland annat att hermeneutiken som metod ej enbart skulle användas i ‘heliga’ og speciellt utvalda antika verk utan han ville bredda herme­neutikens område till berörandes alla texter eller mänskliga tankeprodukter, den blev “universell”,³ detta var som ses nedan absolut ingen nyhet ens då. Giambattista Vico (1668-1744) menade likväl att ingen genuin vetenskapsman kunde göra anspråk på säkert vetande om ej detta varo inom humanvetenskaplig bildning, ty det varandes enklare att vinna kunskap om den värld som människan själv skapat, ej den övriga, den divina.⁴ I auran av denna undersökning så kunnandes ju detta få illustrera att ett totalitärt ickeliberalt system kan liberaliseras genom en sådan omvärdering. Som vanligt så är detta en förblindad samt felaktig vetenskapshistorisk förtäljning, så ofta framförd i metodböckerna, ty redan före Schleiermachers tid så var hermeneutiken universell samt framförd som gällande för icke enbart heliga skrifter utan allehanda verk. Rydelius skriver exempelvis år 1737 “hela ARTEM HERMENEUTICAM, eller konsten at uttolka meningen på mörk ord i hwarjehanda skrifter, och hela ARTEM CRITICAM, thet är, konsten at döma rett om andras skrifter, meningar och utlåtelser”, på liknande vis resonerar Lallerstedt några år därefter.⁵

~

= Postmodernisme premillénaire

Fotnoter:

1) Lübcke (red.), Filosofilexikonet, 1993:227.

2) Gernet, A History of Chinese Civilization, 1997:345, se även 1600-talsrörelsen pp. 514, 592, se även, Lodén, Från Mao till Mammon, 1998:146.

3) Se för Schleiermacher, Lübcke, 1993:227, 495-496, Helenius, 1990:66-67, Jonsson, “Riktningar inom 1800-talets hermeneutik” u.å:67-71; samt ‘universell’-citatet, Alvesson ø Sköldberg, 1994:117.

4) Dahlgren ø Florén, 1996:26.

5) Rydelius, Nödiga Förnufts-Öfningar, 1737:15, citerad i Jonsson, u.å:67.