De italienska dialekterna - De italienska språken

Det italienska språket och de italienska språken är en fråga om definition, vissa ignoranter brukar hänföra att de icke-italienska italienska språken äro dialekter utav italienskan, men så fel de då hava, som så brukligt äro. De flesta insatta brukar ehuru åtminstone numera beakta de väldigt stora språkskillnaderna som är förestående i Italien och erkänna dess väsenskilldsamhet då många utav dem är hörandes till helt olika undergrupperingar utav de romanska tungomålen, ej ihopförningsbara under ett paraplyord som ’italienska’ förutöver som en geografisk beteckning kring hvilket land språken talas i. Det tungomål som vi dock med mer rättighet kunnom kalla det italienska språket är i reell mening det språk som bygger på 1300-talets florentinska og som numera är det så kallade ‘italienska språket’, det vill säga det som är det standardiserade italienska språket, Italiens lingua comune.

I likhet med de allra flesta standardspråk i världen utgör detta enbart en lingvistisk variant utav många og således äro de andra likvärdiga det centraliserade målet ur lingvistiska, samhälleliga, icke-statliga, samt individuella hänsyn. De olika språken har kunnat överleva långt fram i tiden genom att staten Italien var en sen födelse, hvilket har varit positivt för den språkliga bevarelsen - det har inte funnits någon allsmäktig stat som kunnat patoisera de övriga språken och så småningom förtrycka dem till förintelse, de flesta utav de övriga språken har helt egna litterära traditioner og historier, samt haver i flera fall även betraktas som varandes olika språk utav omgivningen. Gällande de romanska språken så haver de allra flesta direkt uppsprunget från den vulgärlatinska myllan utan inblandning från toskanskan. Åtminstone framtills Mussolini mer stringent framförde italienskan som enhetligt språk, Italiens språk, en fascistisk policy som senare fortblivit.

Men förutöver alla de ovanvisade språken så finns även det standardiserade italienska tungomålet som således i sin grund är florentinsk-toskanska men som i senare tider även romeriserats med anledning utav den politiska tyngdpunkten i det enade landet ligger i Rom. Framtills Mussolini och fascisternas övertagande så var de ovanförda språken i hegemoni och dominans runtomkring i Italien men efter att den auktoristiska etatistiska ideologin kom till makten har situationen förändras då de framförde den syn som sedan varit gällande för Italien, d.v.s. att det allena var en standardiserad form utav ‘italienskan’ som skulle skrivas og talas inom landets gränser och därför så skulle allt ‘ogräs’ utrotas, detta berörde givetvis romanska såväl som icke-romanska språk. Det är först nu på senare år som en större insikt ånyo börjat spridats.

Hursomhaver, den standardiserade italienskan finnes nu även i olika fägringar, regionala varianter, och haver alltså delats upp, på regional basis så har de givetvis påverkats av de andra språken i områdena som varit förestående där sedan tidig medeltid, illustrerade på kartan ovan, florentinskan har genom detta passerat sin roll som normgivare återigen. Man talar nu om norditalienska, toscanska, romerska samt syditalienska, men man skall här tillägga alla de andra språken i Italien varav vissa heter samma sak hvilket gör att man måste va vaksam inför vad man talar om. Det finns alltså ett romerskt språk, ett romerskt standarditalienskt språk, samt, så finnes det exempelvis även ett judeoromerskt språk.

Det är främst i uttalet, samt viss vokabulär, som standarditalienskan haver regionaliserats ungefär som den standardsvenska utvecklingen, emedan skriftspråket är gemensamt för hela det standarditalienska språkområdet, simultant till detta har man i många fall även bibehållit sitt eget språk med egna skriftspråk.

~

+ Europas tungomål, Postmodernisme premillénaire