mercoledì 18 gennaio 2017

Individualismens samt Självsynens ursprung - Postmodernisme premillénaire LXXII



‘Protestantismens anda’ eller renässansen brukas anges som individualismen eller självsynens ursprung, eller kanske uppsprung, detta skall enligt denna teori ha fått fördjupat intresse under upplysningen, en nyvändning i synen på denna inskränkta og felaktiga historia är förhoppningsvis på gång, bland annat anspelar en intressant skrift på att denna syn går å de minsta tillbaka till 1100-1200-talen och kanske längre, i Europa.1 En gravskrift från 1100-talet får anspela som illustration “Petrus hic iacet Abailardus. Huic soli patuit scibile, quidquid erat” - d.v.s. “Här vilar Perre Abélard. Endast han själv skulle kunna säga vem han var” - d.v.s. om han i giddeniansk termenologi hade funnit sin självidentitet även om han levde i en, enligt Giddens, premodern kultur. För något av en revi­dering kring synen på medeltiden så kan man konsultera Nordbergs bok Den dynamiska medeltiden (1997), vi skrev innan att ett erkännande av individen innebär att man avstår att auktorisera över denna, man låter individen själv bestämma, hvilket exempelvis förekommer i Ramon Llulls (1232/33-1315/16) tankar, till exempel när han låter en förespråkare vardera för judendom, kristendom et islam förespråka sina religioner samt svara på spörsmål från Hedningen, när denna senare skall avklara sin dom, hvilken av dem han kan tro på, så avlägsnar sig de tre utan att höra domen då de anser att det är upp till individen själv att avgöra utan att påtryckas från externheter, ett av ledmotiven för den aktuella skriften är även tolerans samt respekt för annor­lunda troende.2 Elias menar bland annat att denna sorts syn icke utvecklades förrän under 1300-1400-talen i Europa3 - detta är alltså ändå före protestantismens anda men i anklang med renässansen. Lyotard har gjort en intressant kommentar under 1940-talet, även om det ej är direkt applicabelt här: “We are entering into (a) middle age”4 - här sammanförs alltså post1945 med premodernism, enligt 1600-talstesen, og med hjälp utav Nordberg så kan även modernism samt premodernism sammanföras, ty “eftersom vi redan på 1200-talet finner »moderna« tankegångar”;5 Elias med övriga kanske främst tittade på Europa för sina inskränkta teoriseringar og konklusioner men för att vidga det lite, Europa är ju ej hela världen även om många ideligen verkar förutsätta detta, så kunne man även titta på exempelvis Indien og vi märkom då snabbt att Giddens resonemang ej alls är gällande här. Överlag så skall man kunna säga att finns fenomenen namngett i språket så måste ju ävenleda fenomenen og synen havandets funnits i den dåtida verkligheten og om ej i verkligheten så åtminstone i medvetandet - eljes hade ju ej termenologin behövts, eller skapats initialt, för att beskriva någonting. Inuiterna hade inget ord för varken Australien eller lejon förut, men nu havo de givetvis detta då deras omfattningsvärld breddats att inkludera dessa ting, i svenskan fanns ingen term för en dator innan datorn kom i vårt medvetande, og så vidare. Men återigen, bara för att fenomenen ej varit namnsatta tidigare betyder det likväl ej att de ej varit in existens, lejonen fanns fastän inuiterna inte kunde omnämna dem, de fanns bara inte i deras medvetande og sinne. Hursomhaver, i sanskriten finnom vi flertalet termer som anspelar på att den premoderna världen var mer post- og senmodernistisk samt modern än vad Giddens et al vill erkänna, eller förstå, i sitt medvetande samt sinne. Som exempel kan nämnas de som finns i, Monier-Williams, A Sanskrit-English dictionary, under uppslag }p[;TM;n (ātmán) samt derivatan Ātma og de härledningar som gives där,6 det första betyder bland annat “the individual soul, self, abstract individual ... character ... the person or whole body considered as one and opposed to the separate members of the body ... the understanding, intellect, mind ... the highest personal principle of life”, under Ātma åtfinnes till exempel härledningarna “-kāma ... loving one’s self ... -kārya ... one’s own business, private affairs ... -gati ... one’s own way ... -grāhin ... taking for one’s self, selfish ... -ja ... self-originated ... originating from intellect ... -jña ... knowing one’s self ... -jñāna ... self-knowledge ... -tantra ... the basis of self .... depending only on one’s self, independent ... -tçipta ... self-satisfied ... -pūjā ... self-praise ... -maya ... issued out from one’s own self ... -vikraya ... sale of one’s self, i. e. of one’s liberty [man måste äga sin egen frihet för att kunna sälja den - självägarskapstanken är icke ny, under medeltiden kunde man ju även ‘sälja sig till satan’] ... -vçittânta ... one’s own story, autobiography [intressant ur berättelsesynvinklen] ... -han ... one who kills his soul, i. e. does not care about the welfare of his soul ... suicide ...” - samt många, många, flera ord har også med den personliga framstegstron att beskaffa hvilket kan vara viktigt att påpeka med speciell referens till senare diskussion. Det senaste ordexemplet togs med med anledning utav den välkända Durkheim, Självmordet:s tes,7 det finns även många ord i den anförda referensen kring självmord, jag räknar det till 10 säkra samt 3 osäkra olika ord under enbart det senaste uppslaget, men som ses så ses ej positivt på det, og man ser icke heller det ur kollektivitstiska termer utan rent individualistiska, något enstaka ord kan kopplas till sakrala förhållanden men det framkommer icke i de sammanhangen om det är positivt eller negativt betonat. Angående de övriga orden så seom vi klart att självsidentiteten måste varit fullt samt väl utvecklade under den indiskantika tiden. Denna fornindoariska härskade från omkring 1600-600 f.kr. blivandes standardiserad i modernistisk ton cirka 400 f.kr. och har icke ändrats sedan dess, d.v.s. under den premoderna tiden enligt teoretikerna, detsamma gäller ju den hellasiska språkstandardiseringen og till exempel den kinesiska skriftspråksstandardiseringen som toges vid under 300-talet f.kr.8 Man kunne äfven framföra att detta givetvis även höre hemma i hellenernas antik og som sådant så höre det alltså även hemma i en eurocentristisk världsbild likaså, Ascherson skriver: “När grekerna myntade ordet autopsi betydde det självsyn. Det är ett ord som betecknar individual­ism och självständigt tänkande”9 - att de giddeanska, med flera, propåerna kring detta fenomen inte stämmer borde alla vara överens om, og det finnes givetvis långt många fler exempel på detta, exempelvis den kinesiska rörelse under de första århundradena av den häri använda tideräk­ningen fram till lite mer en halva milleniets framåtgåning där man hade en ‘ungdomlig’ syn på sakenas tillstånd förespråkandes frihet og enkelt leverne, antitraditionalism, de var heller ej politiskt intresserade, men var spontanitetsbejakande behavandes likväl kärlek till naturen.10 Att giddeaner og andra delikars inskränkhet äro långtgående i sin förblindning utav varandet runtomkring är ej att förvånas kring, redan Hesekiel framförde varje individs potentialitet, öppenhet, arvssyndsfrihet, personlig ansvar, samt framstegsbefrining, det står var og en att läsa, i Biblen.11








 
Fotnoter
1) Gurevitj, Den svårfångade individen, 1997.
2) Se t.ex. Nordberg, Eldsjälen från Mallorca och andra medeltida skribenter, 1998:107, i en annan skrift har han dock en fördomsfull syn på islam, s. 116.
3) Elias refererad i, Layder, 1995:115.
4) Lyotard, “Nés en 1925”, i Le Temps Modernes, 1948, här översatt samt eftertryckt i idem, 1993:86.
5) Nordberg, 1998:116.
6) Monier-Williams, 1995:135-136.
7) Se, Durkheim, 1993.
8) Gernet, 1997:106, 32.
9) Ascherson, Svarta havet, 1997:73.
10) Gernet, 1997:206.
11) Albrektson och Ringgren, En bok om Gamla testamentet, 1999:66-67.



Nessun commento: