Under den
första hälften av 700-talet finge Sicilien genomleva en tid av återkommande
räder från nordafrikanska pirater, men den verksamheten avstannade ungefär vid
mitten av århundradet och mer fredlig handel rådde härefter emellan Sicilien et
Nordafrika. Detta ledde bland annat till att en del arabiska handelsmän valde
att situera sig på ön.
År 805
underskrev guvernören af Sicilien ett avtal med Aghlabidhärskaren av Tunisien,
antagligen helt utan Konstantinopels vetskap, 813 tillfogades även ett
handelsavtal. Arabiska invasioner från Tunisien igångsattes sedan anno 827 och
ledde så småningom till hela öns underkuvning. Grunden till denna arabiska
invasion kunne man ehuruväl åtminstone delvis beskylla den byzantiska härskaren
för, eftersom han beordade om en arrestering på amiral Euphemius. Euphemius i
sin tur initierade en folklig revolt som besegrade den byzantiska guvernören,
hvilket ledde till att han utnämnde sig själv till kejsare. En av hans män
valde då att revoltera och Euphemius valde då i sin tur att be Aghlabidemiren
om hjälp, Sicilien erbjöd sig, genom Euphemius styre, att bli en
tributbetalande provins emot att Euphemius skulle bli utnämnd till guvernör på
Sicilien. Emiratet var självfallet ej sent i vändningarna, utan en elitarmé
beståendes utav fler än 10 000 man uppges ha landsatts vid Mazara utgörandes
utav araber, berber samt iberiska muslimer. Även om Byzantium var kraftigt
försvagat på grund utav inre motstridigheter samt existensen av en mängd
externa fiender så blev kampen om den strategiska ön påfallande hård. Palermo
föll inte förrän 831 och det togo ytterligare tjugo år innan araberna höllo
hela västra Sicilien i Fatimas hand. Syrakusa föll 878 och i og med det så kan
man säga att den byzantiska tiden slutligen var över för sicilienarnas del,
även om exempelvis Rometta i bergen väster om Messina var motståndskraftiga
fram till 965.
Syrakusa som
hade varit Europas rikaste stad och som under hela 1500 år varit högsätet på
Sicilien förlorade nu sin roll som ledande siciliansk stad, det först erövrade
Palermo har sedan dess övertagit den rollen och givetvis inte velat släppa den
- Syrakusas befolkning blevo dessutom massakrerade. Detta är självklart
tragiskt och den sicilienska befolkningen fingo genomlida många svåra krigsår
med påföljande farsoter som drogo fram utarmandes befolkningen og dessas
samhällen, men för många av de överlevande så sågo man nog överlag relativt
positivt på att bli av med det byzantiska oket som dels var autokratiskt og ej
nog med det, utan pålade den sicilianska befolkningen betungande skatter som
det ej fanns något större intresse av att uppbära. När de nya härskarna suttit
in sina härskarstolar en stund så sågo man att de nya härskarna faktiskt var
ganska milda i sin syn på makt medelst maktutnyttjande - vissa städer var till
og med i praktiken självständiga samt befriade från militär närvaro. Man kunde
även jämföra det muslimska styret med omvärlden och man fann då att förtrycket
var långt mycket mindre på Sicilien än till exempel i de lombardiska eller
frankiska områdena. Det var även religiöst tolerant om man jämför med vad man
fått genomleva under Konstantinopel. Lokala institutioner bevarades under de
nya härskarna og de flesta troende kristna fick fortsättningsvis fortsätta att
leva efter sina egna regler, og så vidare. Men allt var givetvis inte guld og
gröna skogar med dagens mått mätt, om man gör en tidskomparation så var
förtrycket hårt samt diskriminerande gentemot speciellt kristna samt judar -
hur rigoröst bestämmelserna följdes är ehuru givetvis svårt att sia om, men de
fleste verka tro att man inte var speciellt strikt i åtföljsamheten av dessa
lagar som gällde dhimmīs, skyddade ickemuslimska folk. Både kristna og judar var exempelvis
tvungna att distinktsera sig från mängden genom att ha distinkta markeringar på
sina hus samt kläder, de fick betala mer i skatt än muslimer, de fick dock
utöva sin religion, men någon rigning i kyrkoklockorna gick inte för sig, precis som muslimer nu ej får nyttja sina
minareter som de vill i flera länder, eller läsa i Biblen inom hörhåll för muslimer, man fick heller inte
dricka vin publikt, kristna og judar skulle resa sig upp när muslimer entrade
ett rum och skapa utrymme för en muslim på gatan. I Sverige tycker man ofta att
en muslim skall hälsa med hand, när en kristen så önskar. Detta är hårda bud
utifrån vår moderna civiliserade synvinkel, men sågs som tolerant av den tidens
samhällsvarelser, dessutom till sicilienarnas förnöjelse så var skatten, trots
diskriminerande gradering, lägre än vad den varit under byzantiskt styre. Bland
annat tack vare detta och ett överlag effektivare samt ekonomiskt smartare
skattesystem, og inräknade agrikulturella, inte minst hydrauliska, kunskaper
gjorde att ekonomin återigen blomstrade på Sicilien.
Palermo växte
till sig samt bleve en etnisk metropol bestående utav araber, hellener, lombarder,
judar, slaver, berber, perser, tartarer, svarta afrikaner, og så vidare. I
Palermo fanns ett flertal sicilianska rabbier og lärda judar, det fanns även
ett judiskt rättsväsende samt andra kommunala administrativa institutioner og
judarna bodde främst i ett kvarter i den gamla staden, Cassaro. Enligt 900-tals
geografikern Ibn Hawqal så kallades en av Cassaros nio portar Ĥārat al-Yadūd, ‘den judiska porten’, denna ledde då till det judiska kvarteret. De
judiska invånarna talade främst judeoarabiska. Judiska invånare har åtfunnits i
stora delar av Sicilien under den arabiska tiden och den immigration av judar
som skedde kom främst från Spanien, Nordafrika og Mellanöstern, främst från
Egypten, ehuru även från Palestina, Syrien samt Mesopotamien, ock också från
länder som befann sig ännu längre i österled. Muslimska invandrare var i sådant
antal att den grekisk-romerska kulturen istället blev en
grekisk-romersk-muslimsk kultur, ej allena i urbana områden utan även ute
ruralt, hvilket bland annat ortnamn samt farmnamn än idag kan vittna om. Men
nöjet var inte totalt överallt, ty bråk uppstod givetvis emellan nykomna samt
de som redan kunde kalla sig sicilianare, under 880-talet åtfinns till exempel
uppgifter om bråk emellan en ursprunglig population samt nykomna nordafrikanska
bosättare. Det verkar även som om just berberna främst bosatte sig i sydväst
vid Akragas, Agrigentum; som nu
istället blev kallat Girgenti,
og snart uppkom även en rivalitet emellan Palermo och detta område.
Den muslimska
invandringen var som nämnts väldigt stor över hela ön, men mest koncentrerat
till västra samt sydöstra delarna, till dessa skall även läggas en hel del
konvertiter. Tyvärr så havo de flesta efterlämningar, till exempel i form av
skrift og arkitektur, blivit fördärvade genom tiderna med start under
nästföljande externa styre, speciellt slott samt andra byggnader raserades
under de destruktiva normandiska erövringstågen. Det muslimska legala systemet
gjorde heller nästan inga intryck på Sicilien då man fick behålla sina egna
lagar.
Sicilien var
under åren 900-talet fram till 1040 ett emirat under den lokala Kalbiddynastin
som hade tagit makten över ön efter att Aghlabiddynastin i Tunisien blivit
avsatt og efterträdarna, Fatimiderna, valde att flytta österut placerandes sin
huvudstad i Egypten. Detta gjorde så att Sicilien fick en långt mer autonomisk
ställning och från 960-talet så hade Kalbidfamiljen etablerat sig som härskare
av ön. Det nordafrikanska samhälle som Sicilien tillhört brakade ehuru samman
efter de inbördes bråken og den genomförda huvudstadsflytten till Kairo.
Kalbidemiren som var rädd för uppror kom under 1030-talet fram till ett avtal
med Byzantium. En byzantinsk general landsatte nära Messina med en stor arme
som inkluderade flera hundra normander i ‘hjälpande’ syfte. Man kan anta att
dessa normander senare återberättade samt spred sina observationer om uppenbar
siciliansk rikedom med förslaget om fortsatta räder mot ön. Ehurudan som helst
så intog og bibehöll den byzantiska generalen en stor del av östra Sicilien i
ett antal år, innan han var tvungen att dra sig tillbaka, detta kom att bli det
sista försöket från byzantiskt håll att återta den strategiskt belägna ön.
Byzantierna lade däremot förmoderligen grunden till nästa externa invasion då
den normandiska närvaron i den byzantiska armén antagligen ledde till att
normanderna fingo upp ögonen för sikelernas ö. Normanderna utnyttjade det
instabila läget og Roger, med sin bror Robert, landsatte osså sin armé nära
Messina år 1060, varvid den arabiska emirattiden även den kom till sin ände.
Araberna levde dock kvar ännu.
Emellan åren
1060-91 beslagtogs ön och Roger I blevo greve av ön jeran 1072. Påven Nicholas
II befullmäktigade bröderna att taga så mycket av södra Italien som de bara
kunde, så länge de icke erkänno den religiösa auktoriteten i Konstantinopel.
Efter erövringen av den större delen av Sicilien så återvände Robert till
fastlandet för att försvara sina marker där, hvilket lämnade Roger kvar som
således kom att bli greve av Sicilien ock Calabrien. Då den normandiska
invasionen ej åtföljdes av någon stor invandring fortgick det arabiska livet
där folket fick behålla sina marker, gårdar, slott eller vad det nu var. Man
anställde även muslimer för de civila göromålen inom statsarbetet då de ju
redan hade kunskaperna som krävdes för detta arbete - man var överlag inte
speciellt intresserad av att rasera den befintliga statsbyggnationen varvid man
lät sig inkorporeras in i den istället. Men ej allena den befintliga
situationen accepterades i det stora hela, utan Roger skulle visa sig vara
duktig på att dra de excellenta stråna från flertalet olika kulturer, den
muslimsk-arabiska var den som bidrog med själva stacken, övriga gillingar strå
som inkorporerades var romanska, grekiska-byzantiska samt nordeuropeiska. Till
og med militären togo in de nya undersåtarna, utan att de behövde frångå sin
tro - 1075 slöts även ett vänskapsförband med Ziridhärskaren i Tunis.
Det stora
flertalet av den sicilianska befolkningen verkar ha varit nöjda med de nya
styrelsemännen, kanske märktes ingen större skillnad för de flesta.
Skattesystemet fortsatte att vara differentierat, men nu förbyttes det så att
det var judar och muslimer som fick betala extra skatt, det juridiska systemet
var även det fortsättningsvis uppdelat så att latinare, hellaser, judar samt
sarakéer skulle dömas enligt sina egna lagar, av sina egna domare. Även om det
ej verkar vara någon större skillnad, så har man lagt märke till att en hel del
muslimer verkar hava emigrerat från Sicilien då många familjenamn med distinkt
siciliansk knytning återfunnits runt hela Medelhavet, även judeoaraber antas ha
flyttat på sig till viss del då man funnit att det skapats ett judeosicilianskt
emigrantsamhälle i Egypten. Normanderna insåg vad detta innebar ekonomiskt för
ön og valde härledes att efter att normanderna 1147 erövrat vissa västra delar
av Byzantium fånga in alla judar, prinsar samt andra ledare som de kunde få tag
på och sände dem därefter till Sicilien, ön fick så en influx av judeohellener.
Som ovan nämndes så lämnade den arabiska tiden
egentligen ej så många eftermälen, men man förstår att den haft ett stort
inflytande på samhällslivet då normanderna togo över de arabiska
statsmannaskapstraditionerna och även till stor del nyttjade arabiska
yrkesmänniskor men annars så synes detta även klart genom att de stora arabiska
efterlämnelserna är det stora lingvistiska inflytande arabiskan haft, dels på
en mängd ortnamn samt dels på den sicilianska tungan som således haver en mängd
lånord därifrån. Arabiskan fortsatte vara statsspråket i över ett århundrade
efter den normandiska erövringen, men hur länge språket bibehöll sig i det talade
språket är svårt att sia om.
Det speciella siculoarabiska språket som
utvecklades på Sicilien var tillhörigt de
afroasiatisk-semitisk-sydvästsemitisk-arabisk-västarabiska tungomålen som bär
stora likheter med maltesiskan samt tunisisk arabiska från hvilken det
utvecklats. Förutöver denna arabiska form fanns även ytterligare en, judeoarabiska
eller törhända judeosiculoarabiska, troligtvis funnos även berberspråk
företrätt samt givetvis existerade det arabisklika semitiska språket hebreiska
åtminstone som ett liturgiskt språk. Roger påbörjade samtidigt även en
latinisering genom att ta in en ny härskarklass som behärskades av nyinflyttade
normander, fransmän, italienare samt lombarder som fick en bit mark mot militär
tjänstgöring. Ibland tog dessa även med sig manskap från sina hemtrakter,
hvilket kanske förklarar varför områden som tidigare varit arabisktalande redan
vid sekelskiftet 1200 blivit romaniserade i talet, förutom då reguljär etnisk
rensning.
Under 1100-talet kom medelhavets Sicilien att bli ett
av Europas kulturellaste rike förenandes romerska, hellasiska, västeuropeiska
samt muslimska traditioner i ett sammelsurium inom alla sfärer av samhället,
allt från administration, krigsmakt og mer reguljär kultur - den normandiska
kungen Roger II pratade själv även både grekiska og, troligtvis, arabiska.
Många av de gamla hellasiska verken översattes i Palermo från arabiska till
latin och den egna produktionen av vetenskap, även koranstudier, samt
skaldning, främst arabisk, var i gång även om endast lite av det har bevarats
för eftervärlden. Det kom även att bli ett av dåtidens mest centraliserade
riken och faderns sakral-byzantiska konungadöme blommade nu ut rejält og man
framhöll att Roger II erhöll sin grekiska krona från Kristus själv. Konung
Roger II underkuvade även stora delar av mellersta Nordafrika benämnandes sig
härvid ‘kung av Afrika’, han hade även ambitionen att ta Konstantinopel.
Förutöver den muslimska minoriteten i Sicilien samt
den stora hellasiska befolkningen så ökade nu även den romanska
befolkningsandelen genom omfattande invandring. Under den nästkommande kungen,
son till företrädaren, Vilhelm I, eller ‘den dålige’, så växte motståndet mot
kungamakten, ja, inte ens konungen själv var speciellt intresserad av
statskonsten, utan lät olika ministrar sköta ruljansen emedans han njöt av det
rojala livet. Denna ideliga misskötsel tog baronerna som tillfälle för att
försöka utöka sin makt, populära metoder som kunde nyttjas då som nu är
etnonationalistiska sådana. Olika upplopp skedde i olika delar av regentskapets
områden, exempelvis i Calabrien samt i de lombardiska bosättningsområdena på
Sicilien. Ett upplopp som ledfördes utav baron Bonellus ledde bland annat till
dödandet av chefsministern, tillfångatagandet av kungen själv, arabernas affärer
slogs i spillror, palatsets eunuker slaktades og haremets kvinnor delades ut
för vidare nyttjning, land fråntogs muslimer och bosättningar på landsbygden
förstördes. På nästan hela östra Sicilien bleve det nu tomt på araber, og andra
nordafrikanska etniciteter, och det var antagligen i denna veva under andra
hälften av 1100-talet som de flesta arabiska intellektuella valde att bosätta
sig någon annanstans än på Sicilien, i ren självbevarelsedrift.
Även kungen Vilhelm den andre höll sig med ett hov
som var orientaliskt inspirerat og statsinstitutionerna fortsatte trots
tumulterna att vara muslimskt överrepresenterade. Den västra kristendomen var
på annat håll alltmer intolerant mot andra religionsformer än den av den själv
erkända men i Palermo fanns moskéer ännu i bruk.
Vilhelm hade ehuru inga barn, hvilket gav stora
problem med successionen som officiellt fick gå till föräldersyskonet
Konstantia som dessutom var ingift med Hohenstaufiska huset. Baronerna hade
först visat sitt gillande med detta, men då vissa inte ville hamna under tysk
ordning så började man leta efter andra möjliga pretendenter och man fann då
ett av Vilhelms illegitima syskonbarn, Tancred. Tancred valdes snabbt till kung
av prelater, adelsmän samt folk och även opponenter till Tancred erkände att
han var ett bra val - åtminstone så var han av lokalt ursprung. Problemen och
de etniska motsättningarna fortsatte dock, hvilket ledde till att ett
borgarkrig mot muslimerna loade upp anno 1189 och som slutade med ytterligare
emigration till Afrika samt med att, bland annat som följd utav den kraftiga
emigrationen, bonnlandskapet avfolkades. Vissa av flyktingarna återvände ehuru
senare för att ta upp arbete tillsammans med Tancred, men de mentala
motsättningarna klamrade sig fast, antalet som stack för gott var givetvis
långt många fler än de få som kommo tillbaka till ämbetsmannalivet.
Efter en hel del turer hamnade kronan hos Fredrik som
hade blivit uppvuxen i Palermo og fick härmed den sicilianska kulturen
införlivat i sinnet. Kulturlivet utökades bland annat med en diktarskola och
det sicilianska språket promoverades. Fredrik I bleve dessutom tysk konung,
igen, år 1212 samt kröntes senare 1220 till kejsare samt återkom till Sicilien
som han varit ifrån i ett dussin år. Fredriks stora intresse var samt förblev
Sicilien som han utvecklade till en centralstyrd ämbetsmannastat. I görandet av
detta så fick han föra en del krig inom ön, till exempel så satte han i gång
ett fullskaligt sådant i de inre delarna av landet där den muslimska ledaren Ibn
Abbad skapat sig ett eget rike. Härefter nedmonterade han de nya baronaten samt
förstörde alla privata slott som byggts efter 1189 og återinsatte de normandska
lagarna rörande feodalism.
Sicilien hade nu erfått ett klart totalitärt styre
där så mycket som möjligt skulle detaljstyras, såsom judarnas kläder, var
prostituerade fick bo, generellt utegångsförbud efter att kvällen hade ringts
in tre gånger, og så vidare. Fredrik promulgerade 1231 en ny unifierad lag som
skulle gälla alla, oavsett etnisk tillhörighet, og som kallades Liber
Augustalis och den skrevs således på latin. Lagen proklamerade att kejsaren
hade fått sin makt från Gud själv samt att han var satt att styra utan
inblandning från andra instanser. Självfallet bleve Messinaborna upprörda av
att finna sin urbana självständighet förlorad og gingo i konfrontation 1232,
hvilket ledde till oanat förtryck. Ur demografisk synvinkel så förde han in nya
immigranter från Hellas og Lombardiet för att fylla ut områden som av olika
anledningar blivit underbefolkade, han lät bygga nya byar, men utplånade andra.
Han valde også att tvångsförflytta tusentals muslimer till fastlandet og
placerade dem i en militärkoloni i Lucera, hvilket ligger väster om Foggia,
varvid Sicilien blev en mer homogen ö, men till priset av, förutöver den
mänskliga misär som följde, att viktiga ekonomiska samt agrikulturella element
försvann för att aldrig någonsin komma åter.
Det är intressant att påpeka att det ej var av
religiösa själ som Fredrik valde att förvisa de sicilianska araberna, utan
grunden låg i att de var så självständighetsivriga, hvilket förtryckaren icke
ville veta av, samma förtryckare som av påvarna ibland kallades en döpt sultan.
Den döpta sultanen kom senare dessutom att bli kung av Jerusalem.
Den döpta sultanen, kungen av Jerusalem, innebar
slutet för den arabiska eran.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento