Även borträknat tornedalsfinländarna så består finnarna i
Sverige av en del olika kulturella kontexter, samt språk, havandes ofta långa
historiska bindningar till Sverige, även förutöver den tidigare koloniala
kopplingen.
Språket finska
haver kanske totalt emellan 200 000-550 000 talare i Sverige, borträknat
tornedalänningar og de svenskifierade skogsfinnarna, standardspråket finska har
visst, men väldigt otillräckligt, stöd i Sverige och det var från början bara i
princip enbart finnar i nordligaste delen av landet som kunde räkna med något
mer genuint lösthängande stöd - de resterande nonchalerades bortsett från några
futtiga kronor i litteraturstöd och man kan ju undra vad Sverige hade tyckt om en liknande behandling utav
finlandssvenskarna som är ungefär lika många - om Sverige följt Finlands
språklagstiftning så hade ett antal städer, och områden, i Sverige formellt
varit tvåspråkiga.
Ett litet men
arrogant exempel uppvisades av det svenska postverket när de år 2009 skulle
uppmärksamma tvåundraårsminnet av rikets delning, man väljer då att inte skriva
ett enda av de femtio förekomna orden på finska, utan allena på svenska med
engelsk översättning.
En omfattande
förbättring skedde från og med 1 januari 2010 när finskan erkändes och
tilldelades rättigheter i ytterligare en mängd kommuner, detta var kommuner som
på eget bevåg anmält in att de önskade ingå i det finska förvaltningsområdet
emedans andra kommuner med minst lika stora finsktalande befolkningar ej finnes
med på listan på kommuner som förbättrat den juridiska situationen.
Finsktalande som bor i ett finskt förvaltningsområde har rätt att tilltala
förvaltningsmyndigheter på finska, samt få svar på detta språk, samt i
domstolar, i äldrevården samt få förskoleverksamhet tillgodosedd på sitt
lingua. Tidigare gällde detta bara Gällivare, Kiruna, Haparanda, Pajala og
Övertåneå, nu inkluderas även Botkyrka, Eskilstuna, Hallstahammar, Haninge,
Huddinge, Håbo, Köping, Sigtuna, Solna, Stockholm, Södertälje, Tierp, Upplands
Väsby, Uppsala, Upplands-Bro, Älvkarleby, Österåker og Östhammar, emedans
Västerås och Surahammar är på väg att bli i skrivande stund.
Finnarnas
historia i Sverige
Finnarnas
historia i Sverige är långtida, redan under medeltiden flyttade en hel del
finnar till Stockholm och till mellansveriges gruvorter samt jordbruksbygder,
dessa talade ofta västfinska varianter. Finnarna är boende i princip
hela Sverige, men en hög koncentration finns exempelvis i Stockholm och har så
gjort sedan medeltiden som anmärktes ovan, hvilket föranleder att man i
Stockholm borde mer aktivt införa tvåspråkighet, minst, av respekt för
minoritetsspråket og gambla kolonialområden – før exempel bilinguella skyltar.
Den första finska församlingen grundades redan år 1533. Under samma århundrade
så talade även tjänstemännen og hovet vid Stockholms slott både finska samt
svenska, Gustav Vasa såg bland annat till att hans söner kunde föra sig på
finska. Den stad med högst samisk befolkningskoncentration är ju likaså
Stockholm, hvilket är att tänka på när man mer effektivt vill skydda språkets
befintlighet, dessutom kan det tyckas att alla ett rikes språk bör vara erkända
i rikets huvudstad, allt annat vore ju befängt.
Finskan är
ingalunda ett så kallat invandrarspråk även om många hava invandrat från
Finland i sen tid, ty finskan fanns här innan ens en svensk grammatik skrevs.
Men när en motion först skrevs om att även Mälardalen borde innefattas i det
nya finska stödet som är gällande i nordligare delen av Sverige så förkastades
den med en förkrossande majoritet. Sådant är det svenska kynnet. Nu är det med
i alla fall.
En
senmedeltida inflyttning kom under främst åren runt 1570-1660 så flyttade östfinska
svedjebrukare, via främst Stockholm, till stora skogsområden i framförallt
Värmland og Dalarna, men även till Gästrikland samt Ångermanland og flere
tusentals ortnamn förtäljer dagens befolkning om den finska närvaron, samt de
allmäna areala benämningarna om finnmarker og finnskogar som åtfinns i dessa
tassemarker. Dessa finnar går som oftast under benämningen skogsfinner /
svedjefinner / rugfinner savolaksfinner / metsäsuomalaiset,
själva benämnde de sig ofta som finnskoginger talandes främst savolaxiska samt tavastafinska ~ den
därifrån genom århundradena utvecklade värmlandsfinskan är sedan trenne
decennier utdöd, men har lämnat efter sig några tusental ortsnamn samt några få
inflytelser på de värmländska målen, hela 7000 finska ortsnamn finnes i bara
Värmland, men de fleste av dessa är ej ännu i bruk. Huhta, kask samt gask
og aho har tagit sig in som ord för huvudtyperna av svedjande, även ord
som palo ‘brand’, tul ‘eld’, raivio ‘röjning’, rovio
‘bål, brand i ved på sved’, räiski ‘sprakande, eldknaster’, kan åtfinnas
lokalt, särledes i ortnamn. Under den tidiga tiden, från 1570-talet och
framtills början utav 1600-talet tror man att omkring 12 000 savolaxer
inflyttat.
Fram till det ovannämnda
sekelskiftet så slogo sig östfinnarna främst ner i Södermanland, Närke, södra
samt östra Värmland, Tiveden og västra Västmanland samt vid gränsen emellan
Dalarna og Gästrikland. Men härifrån fortskred koloniseringen som år 1620 nådde
Sunne i Värmland, Orsa i Dalarna och nordvästra Hälsingland, även mot Norge
gick färden när gränsen korsades omkring 1630 och östra Solør brukar kallas vid
benämningen finnskog. Också i Medelpad uppstod finnbebyggelse från omkring 1600
och nordligaste Värmland koloniserades fram till åren strax före 1660. Det var
även Värmland som kom att bli det viktigaste området med ett troligt antal
skogsfinnar om 6000 individer vid 1600-talets slut, under de första årtiondena
utav 1800-talet uppgick de till omkring 25 000 utgörandes 17-18 procent utav
hela befolkningen. Finnmarkerna upptar här en yta av omkring 14 mils längd samt
4 mils bredd, och kulturen överlevde här ointegrerad i flera århundraden,
speciellt i Fryksdalen og Klarälvsdalen. Det väcktes önskemål om att skapa en
finnskoglig region som sträckte sig över Norsk-Svenska gränsen, med stor
självständighet, men detta förslag mottoges ej väl utav de svenska
myndigheterna så så bleve ej fallet, ock nu är kulturen borta.
Vad som initierade denna
förflyttning från Östfinland är under diskussion men det så kallade
Klubbekriget 1596-1597 var i alla fall en av de pådrivande faktorerna under
just den tidsperioden, även om vissa anekdotiskt nämner detta som självaste
grunden hvilket tidsmässigt går oförklarat. De anländande svedjefinnarna slogo
sig företrädesevis ned på mark som ej brukades av fäbobönderna, d.v.s. uppe på
höjderna, men en hel del trätomål har rapporterats emellan skogsfinnarna samt
de ursprungliga befolkningarna, även myndigheterna skall ha diskriminerat
finnarna. Fastän migrationen tidigt fick uppmuntran samt stöd från kungens hov.
Bland annat på grund utav att de flesta skogsfinnar kom från en enhetlig
savolaxisk svedjekultur så kunde en etnisk gräns mot omgivningen upprätthållas
åtminstone fram till omkring 1850 när det började urvattnas. Kulturen kring
svedjebruk gick hädan i Kindsjön i Södra Finnskoga under 1870-talet, i Norra Ny
brändes den sista sveden 1891, i de sydliga socknana Västra Ämtervik och i
hemmanet Kisterud höll det sig till 1894, i Berga så långt som till 1905. I de
östligare finnbygderna än de värmländska dog de finska svedjebruket ut under
1880-talet, till exempel i dalasocknarna Bingsjö, Boda og Grangärde. Den sista
sveden är annars från Norra Ängen, år 1914.
Språket höll sig som längst i
Värmland där värmlandsfinskan verkar ha gått hädan under första halvan av
1900-talet, om än någon eftersläntrandes person levde längre än så framtills
språket slutligen verkar ha dött ut år 1980. Tungomålet finge inga möjligheter
att pyra på i den svenska massan därefter sveden svalnat.
Den finska
befolkning som idag finnes i Sverige kommo främst under 1960- og 1970-talen och
kommer främst från nord- samt östfinska språkområden, en hel del
av dem finnes givetvis i storstäderna, exempelvis Stockholm med sin gamla
finska befolkning, men de är spridda över hela landet och i till exempel det
blekingska Olofström uppgår finländarna till 12 procent av kommunens invånare,
hvilket mer än väl är grund för en språklig erkännelse på kommunal basis som
tyvärr kommunen själv inte tatt uppenpåsig. Annars är koncentrationen runt
Mälardalen där det ligger bitvis på runt tio procent av befolkningen likväl.
Den finska, sverigefinska
/ ruotsinsuomi, avskiljer bara lite från ordinär finska, en del lånord,
både från svenska samt olika former utav översättningar, tar sig snabbare samt
mer markant in i sverigefinskan, särledes hos talare som bott hela sina liv i
Sverige. Det haver även avmärkts att grammatiska system som är förestående i
svenskan övertagits utav sverigefinskan, men som icke är aktuellt i Finlands
finska, t.ex. subjektstvånget.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento