Dessa felaktigheter i behandlandet utav offren var
dock säkerligen ingen illustration på någon antimuslimsk handling utan mer en
illustration på ickeflexibilitet samt myndighetsfolk som handlat som de brukat
göra, eller mentalt förberett sig att göra när dylika ting olyckligtsvis sker,
detta är således antagningsvis icke bevis på otolerans men likväl på
antipluralism, traditionalism samt inflexibilitet, från myndigheternas sida
återigen - imâmen Rashid Mohamed tackar ehuruväl för ingripanden från
kyrkoherde Gunnar Kampe som självsvådeligt startade en muslimsk krisgrupp.
Situationen verkar alltså bli mer problematisk då en företrädare för en av de
gamla traditionella auktoriteterna visar tendenser för tolerant pluralism -
postmodernism? Eller är det fråga om humanism, vilket vi fåom antaga, og anpasslighet? Är det de moderna
traditionella auktoriteterna som har utvecklats till senmoderna dålika högre
stadier, om vi tillåtom oss, i detta
fallet, att värdera inskränkthet samt totalism som lägre stadier, även om vi
genom detta gangom emot Nietzsches syn kring
värdeomdömena1? Eller är det törhända en premodern,
kristendomen är gammal og religion är ännu äldre, ådra som fått nytt utrymme
efter modernismens tillbakagång og fall?2
Fotnoter
1) Nietzsche, 1965:25.
2) Tolkningarna, og frågorna, får givetvis stå för mig men
informationen hämtades från Atterstam, “Muslimerna plågade av lång väntan”, i SvD,
2 nov 1998:5 – om det förelåg några andra ‘religionskonflikter’ framkom ej i
referensen.
Nessun commento:
Posta un commento