lunedì 13 marzo 2017

Det normandiska Sicilien - Landologica CCCLXIIX





Sicilien var under åren 900-talet fram till 1040 ett emirat under den lokala Kalbiddynastin som hade tagit makten över ön efter att Aghlabiddynastin i Tunisien blivit avsatt og efterträdarna, Fatimiderna, valde att flytta österut placerandes sin huvudstad i Egypten. Detta gjorde så att Sicilien fick en långt mer autonomisk ställning och från 960-talet så hade Kalbidfamiljen etablerat sig som härskare av ön. Det nordafrikanska samhälle som Sicilien tillhört brakade ehuru samman efter de inbördes bråken og den genomförda huvudstadsflytten till Kairo. Kalbidemiren som var rädd för uppror kom under 1030-talet fram till ett avtal med Byzantium. En byzantinsk general landsatte nära Messina med en stor arme som inkluderade flera hundra normander i ‘hjälpande’ syfte. Man kan anta att dessa normander senare återberättade samt spred sina observationer om uppenbar siciliansk rikedom med förslaget om fortsatta räder mot ön. Ehurudan som helst så intog og bibehöll den byzantiska generalen en stor del av östra Sicilien i ett antal år, innan han var tvungen att dra sig tillbaka, detta kom att bli det sista försöket från byzantiskt håll att återta den strategiskt belägna ön. Byzantierna lade däremot förmoderligen grunden till nästa externa invasion då den normandiska närvaron i den byzantiska armén antagligen ledde till att normanderna fingo upp ögonen för sikelernas ö. Normanderna utnyttjade det instabila läget og Roger, med sin bror Robert, landsatte osså sin armé nära Messina år 1060, varvid den arabiska tiden även den kom till sin ände.

Emellan åren 1060-91 beslagtogs ön och Roger I blevo greve av ön jeran 1072 Påven Nicholas II befullmäktigade de båð brödi att taga så mycket av södra Italien som de bara kunde, så länge de icke erkänno den religiösa auktoriteten i Konstantinopel. Efter erövringen av den större delen av Sicilien så återvände Robert till fastlandet för att försvara sina marker där, hvilket lämnade Roger kvar som således kom att bli greve av Sicilien ock Calabrien. Då den normandiska invasionen ej åtföljdes av någon stor invandring fortgick det arabiska livet där folket fick behålla sina marker, gårdar, slott eller vad det nu var. Man anställde även muslimer för de civila göromålen inom statsarbetet då de ju redan hade kunskaperna som krävdes för detta arbete - man var överlag inte speciellt intresserad av att rasera den befintliga statsbyggnationen varvid man lät sig inkorporeras in i den istället. Men ej allena den befintliga situationen accepterades i det stora hela, utan Roger skulle visa sig vara duktig på att dra de excellenta stråna från flertalet olika kulturer, den muslimsk-arabiska var den som bidrog med själva stacken, övriga gillingar strå som inkorporerades var romanska, grekiska-byzantiska samt nordeuropeiska. Till og med militären togo in de nya undersåtarna, utan att de behövde frångå sin tro - 1075 slöts även ett vänskapsförband med Ziridhärskaren i Tunis.

Det stora flertalet av den sicilianska befolkningen verkar ha varit nöjda med de nya styrelsemännen, kanske märktes ingen större skillnad för de flesta. Skattesystemet fortsatte att vara differentierat, men nu förbyttes det så att det var judar och araber som fick betala extra skatt, det juridiska systemet var även det fortsättningsvis uppdelat så att latinare, hellaser, judar samt sarakéer skulle dömas enligt sina egna lagar, av sina egna domare. Även om det ej verkar vara någon större skillnad, så har man lagt märke till att en hel del muslimer verkar hava emigrerat från Sicilien då många familjenamn med distinkt siciliansk knytning återfunnits runt hela Medelhavet, även judeoaraber antas ha flyttat på sig till viss del då man funnit att det skapats ett judeosicilianskt emigrantsamhälle i Egypten. Normanderna insåg vad detta innebar ekonomiskt för ön og valde härledes att efter att normanderna 1147 erövrat vissa västra delar av Byzantium fånga in alla judar, prinsar samt andra ledare som de kunde få tag på och sände dem därefter till Sicilien, ön fick så en influx av judeohellener.

Den arabiska tiden lämnade egentligen ej så många eftermälen, men man förstår att den haft ett stort inflytande på samhällslivet då normanderna togo över de arabiska statsmannaskapstraditionerna och även till stor del nyttjade arabiska yrkesmänniskor men annars så synes detta även klart genom att de stora arabiska efterlämnelserna är det stora lingvistiska inflytande det speciella siculoarabiska språket haft, dels på en mängd ortnamn samt dels på den sicilianska tungan som således haver en mängd lånord därifrån. Arabiskan fortsatte vara statsspråket i över ett århundrade efter den normandiska erövringen, men hur länge språket bibehöll sig i det talade språket är svårt att sia om, men de etniska rensningarna som senare skulle komma abruptiserade antagligen språkets levnad. Roger påbörjade samtidigt även en latinisering genom att ta in en ny härskarklass som behärskades av nyinflyttade normander, fransmän, italienare samt lombarder som fick en bit mark mot militär tjänstgöring. Ibland tog dessa även med sig manskap från sina hemtrakter, hvilket kanske förklarar varför områden som varit arabisktalande redan vid sekelskiftet 1200 blivit romaniserade i talet, förutom då de etniska rensningarna som skedde före det sekelskiftet.

Hursomhelst, man införde det nordeuropeiska feodalsystemet på Sicilien, men en hel del områden eller egendomar hamnade helt utanför detta system och blev därmed befriade från de adliga översittarna. Roger själv skapade aldrig ett situerat hov utan styrde genom att flytta runt i en evig Rogersgade genom de olika provinserna medhavandes en mobil administration. Roger avled 1101 och styret gick härmed över till hans tredje fru, som ehuru finge lämna över det till Rogers son Roger II som 1105 blevo greve af Sicilien og som bland annat införlivade Calabrien samt Apulien i sitt rike, hvilket i vevan även ombildades till ett konungadöme med sig själv på tronen.

Medelhavets Sicilien bleve genom dennes rike ett av Europas kulturellaste rike förenandes romerska, hellasiska, västeuropeiska samt muslimska traditioner i ett sammelsurium inom alla sfärer av samhället, allt från administration, krigsmakt og mer reguljär kultur - han pratade själv även både grekiska og, troligtvis, arabiska. Många av de gamla hellasiska verken översattes i Palermo från arabiska till latin och den egna produktionen av vetenskap, även koranstudier, samt skaldning, främst arabisk, var i gång även om endast lite av det har bevarats för eftervärlden. Det kom även att bli ett av dåtidens mest centraliserade riken och faderns sakral-byzantiska konungadöme blommade nu ut rejält og man framhöll att Roger II erhöll sin grekiska krona från Kristus själv. Konung Roger II underkuvade även stora delar av mellersta Nordafrika benämnandes sig härvid ‘kung av Afrika’, han hade även ambitionen att ta Konstantinopel.

Förutöver den muslimska minoriteten i Sicilien samt den stora hellasiska befolkningen så ökade nu även den romanska befolkningsandelen genom omfattande invandring. Under den nästkommande kungen, son till företrädaren, Vilhelm I, eller ‘den dålige’, så växte motståndet mot kungamakten, ja, inte ens konungen själv var speciellt intresserad av statskonsten, utan lät olika ministrar sköta ruljansen emedans han njöt av det rojala livet. Denna ideliga misskötsel tog baronerna som tillfälle för att försöka utöka sin makt, populära metoder som kunde nyttjas då som nu är etnonationalistiska sådana. Olika upplopp skedde i olika delar av regentskapets områden, exempelvis i Calabrien samt i de lombardiska bosättningsområdena på Sicilien. Ett upplopp som ledfördes utav baron Bonellus ledde bland annat till dödandet av chefsministern, tillfångatagandet av kungen själv, arabernas affärer slogs i spillror, palatsets eunuker slaktades og haremets kvinnor delades ut för vidare nyttjning, land fråntogs muslimer och bosättningar på landsbygden förstördes. På nästan hela östra Sicilien bleve det nu tomt på araber, og andra nordafrikanska etniciteter, och det var antagligen i denna veva under andra hälften av 1100-talet som de flesta arabiska intellektuella valde att bosätta sig någon annanstans än på Sicilien, i ren självbevarelsedrift.

Under efterkommande normandiska ledare bibehölls konflikterna, en engelsman tog tillfället i akt att under slutet av 1160-talet påta sig ledarrollen och använde palermomobben till att tvinga Palermos kanoner att välja honom till ärkebiskop och han samt några andra engelsmän utgjorde Siciliens maktcentra i ett tjog år tillsammans med normandättlingen Vilhelm II, son till Vilhelm I, som icke vågade utmana ärkebiskopen. Även Vilhelm den andre höll sig med ett hov som var orientaliskt inspirerat og statsinstitutionerna fortsatte trots tumulterna att vara muslimskt överrepresenterade. Den västra kristendomen var på annat håll alltmer intolerant mot andra religionsformer än den av den själv erkända men i Palermo fanns moskéer ännu i bruk.

Vilhelm hade ehuru inga barn, hvilket gav stora problem med successionen som officiellt fick gå till föräldersyskonet Konstantia som dessutom var ingift med Hohenstaufiska huset. Baronerna hade först visat sitt gillande med detta, men då vissa inte ville hamna under tysk ordning så började man leta efter andra möjliga pretendenter och man fann då ett av Vilhelms illegitima syskonbarn, Tancred. Tancred valdes snabbt till kung av prelater, adelsmän samt folk och även opponenter till Tancred erkände att han var ett bra val - åtminstone så var han av lokalt ursprung. Problemen och de etniska motsättningarna fortsatte dock, hvilket ledde till att ett borgarkrig mot muslimerna loade upp anno 1189 och som slutade med ytterligare emigration till Afrika samt med att, bland annat som följd utav den kraftiga emigrationen, bonnlandskapet avfolkades. Vissa av flyktingarna återvände ehuru senare för att ta upp arbete tillsammans med Tancred, men de mentala motsättningarna klamrade sig fast, antalet som stack för gott var givetvis långt många fler än de få som kommo tillbaka till ämbetsmannalivet.

1190 kom normanden Cœr de Lion, eller då Rikard Lejonhjärta, tillsammans med kungen av Frankrike med en armé korstågare begärandes tribut. Efter Tancreds död tog hans son, Vilhelm III, över rodret för ön, men han var bara barnet og när den tyske kejsaren Henrik VI 1194 landsatte sig vid Messina så välkomnade befolkningen honom som kung och senare samma år kunde han kröna sig själv till kung av Sicilien. Makten över Sicilien låg nu långt bort från det transalpina Europa. Under Henriks tid så nonchalerades Sicilien som behandlades som en koloni där tyska generaler kunde få feodalvälden, soldater kunde inhämta tribut og riddare kunde få mark som konfiskerats. En inhemsk revolt kom i dager hvilken den tyske kejsaren besvarade hårdfört och man dödade urskiljningslöst, även uppenbart oskyldiga. Mitt i konflikten så föll ehuru turen för kejsaren som själv härmed stöp ner i graven. Friedrich II, som var son till kejsaren Henrik VI samt Konstantia av Sicilien, dotter till Roger II, blev redan 1196 vid två års ålder tysk konung, året därpå avföll ju ehuru fadern och kampen om kronan utföll till barnets nackdel. Hans mor fixade ehuruväl så att han under namnet Fredrik I skolat få bliva kung av Sicilien 1198, men för att han skulle erkännas som sådan så krävde påven Innocentius III i sin tur att han skulle vara hans förmyndare samt länsherre, hvilket ju således skedde. Det blev ehuru en papal makt enbart på pappret för vad kunde de högre krafterna stå emot tyska baroners krigsmakt som snabbt intog Palermo og den lille kunglingen. Olika etnonationalistiska samt etnoreligiösa konflikter uppblossade, hvilket allena ledde till att de tyska baronerna kunde stärka sin makt.

Den nye tysk-normandiske kungen Fredrik blev uppvuxen i Palermo og fick härmed den sicilianska kulturen införlivat i sinnet, släkten bebor förövrigt ett av de äldre palatsen i Palermo än till denna dag, så siciliansk är man. Kulturlivet utökades bland annat med en diktarskola och det sicilianska språket promoverades. Fredrik I bleve dessutom på nytt tysk konung år 1212 samt kröntes senare 1220 till kejsare samt återkom till Sicilien som han varit ifrån i ett dussin år. Fredriks stora intresse var samt förblev Sicilien som han utvecklade till en centralstyrd ämbetsmannastat. I görandet av detta så fick han föra en del krig inom ön, till exempel så satte han i gång ett fullskaligt sådant i de inre delarna av landet där den muslimska ledaren Ibn Abbad skapat sig ett eget rike. Härefter nedmonterade han de nya baronaten samt förstörde alla privata slott som byggts efter 1189 og återinsatte de normandska lagarna rörande feodalism.

Sicilien hade nu erfått ett klart totalitärt styre där så mycket som möjligt skulle detaljstyras, såsom judarnas kläder, var prostituerade fick bo, generellt utegångsförbud efter att kvällen hade ringts in tre gånger, og så vidare. Fredrik promulgerade 1231 en ny unifierad lag som skulle gälla alla, oavsett etnisk tillhörighet, og som kallades Liber Augustalis och den skrevs således på latin. Augustales bleve också namnet på de mynt som han lät trycka i antik romersk stil. Lagen proklamerade att kejsaren hade fått sin makt från Gud själv samt att han var satt att styra utan inblandning från andra instanser. Självfallet bleve Messinaborna upprörda av att finna sin urbana självständighet förlorad og gingo i konfrontation 1232, hvilket ledde till oanat förtryck. Ur demografisk synvinkel så förde han in nya immigranter från Hellas og Lombardiet för att fylla ut områden som av olika anledningar blivit underbefolkade, han lät bygga nya byar, men utplånade andra.

Etniskt neutrala Liber Augustalis förhindrade heller ej honom att tvångsförflytta tusentals muslimer till fastlandet og placerade dem i en militärkoloni i Lucera, hvilket ligger väster om Foggia, varvid Sicilien blev en mer homogen ö, men till priset av, förutöver den mänskliga misär som följde, att viktiga ekonomiska samt agrikulturella element försvann för att aldrig någonsin komma åter. Det är intressant att påpeka att det ej var av religiösa själ som Fredrik valde att förvisa de sicilianska araberna, utan grunden låg i att de var så självständighetsivriga, hvilket förtryckaren icke ville veta av, samma förtryckare som av påvarna ibland kallades en döpt sultan. Den döpta sultanen kom senare dessutom att bli kung av Jerusalem.

Efter kungens död 1250 så hamnade ön ideligen i interna maktstridigheter där alla ville ha sin bit, påven valde till slut att sälja kronan till den engelska kungens åttaåriga son, Edmund af Lancaster, som så kunde titulera sig i tio år, men något maktövertagande skedde aldrig då man ej sågo fram emot att behöva erövra en hel ö, område efter område, befolkning efter befolkning. Frankrike hade ehuru fler resurser att ta utav för ett sådant erövringståg, 1261 så blev dessutom en fransman påve och han valde att detronisera Edmund med föranspelning att han ej betalat ‘tronpriset’ og lämnade istället över tronen till Karl I av Anjou, den franske kungens broder. Han hade föga intresse av Sicilien, men ville ändå ta tillfället i akt att bli kung såsom sin broder varvid han igångsatte erövringspolitiken 1265. Detta innebar att han var tvungen att ta ön från Manfred, en normandisk Hohenstaufare som tagit tronen 1258 och som kommit att personifiera siciliansk självständighet. Efter att han dödats og hans son gjort sina försök till försvar för den sicilianska autonomin så gick styret över till fransmännen.

Fransk, eller italiensk, överklass kom att styra över ön samt pålade befolkningen höga skatter genom en idelig beskattning, dessutom till sicilienarnas stora förargelse så placerade man huvuddelen av statsmaskineriet utomlands, i Napoli. Missnöjet med det franska styret var relativt stort og en revolt 1282 resulterade i en massaker på fransmän, hvilket ledde till att Peter III av Aragonien kunde erövra Sicilien. Peter hade redan 1262 gift sig med Manfreds dotter Konstans, hvilket föranledde den enligt honom berättigade betroningen.


Normanderna gingo igen, nu i aragonisk färg.














~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

Nessun commento: