I de kristna länderna
Kastilien og Léon så hade judarna förtrycks på samma sätt som almohaderna
gjorde i Al-Andalus, men de kristna herrarna insågo nog att det fanns nog med
fiender på täppan för att vara tillräckligt och från år 974 rådde
tillnärmelsevis jämlika villkor emellan judar samt kristna. Denna höga tolerans
ledde till att judarna i Léon gjorde stora framsteg samt bleve involverandes i
verksamheter inom alla sfärer, återigen inom jordbruk, handel, hantverk,
vetenskap og allsom fränderligheter toges vid folken emellan, det gick så bra
att man år 1050 återupplivade de visigotiska antisemitiska reglerna om förbud
för kristna samt judar att leva under samma hus, eller äta samma mat. Framgång
föder tillbakahållning.
Under de almohadiska härskarna
avflydde förståss en hel del judar, samt en hel del skolade muslimer, till
främst Toledo som då var under kristna toleranta herrar sedan anno 1085. Många
judar var här involverade i de akademiska arbetena som gjort staden känd, og
omkring 40 000 enrollerade till Alfonso VI af Kastiliens armé i kampen mot
morerna, som även de hade en del judar i sin armé. Man togo till og med hänsyn
till sabbaten när slaget vid Zallaka skulle slås vid. Folket var ehuru ej lika
toleranta och judarna fick skulden för nederlaget i slaget vid Uclés, mot
almoraviderna, år 1108, varhän ett antijudiskt upplopp bröt ut i Toledo med
många dödsoffer samt brända synagoger i dess följd.
Korstågsriddare härjade även
bland judarna i Toledo år 1212 så när rex Alfonso äntrade staden mottoges han
med glada leenden. Under St. Ferdinand III som besatte tronen från 1217 og som
senare sammanfogade Kastilien med Léon, som ännu är gällande, infördes även de
gula banden som judar av båda könen skulle få bära, för att kunna särskilja
folken åt. Den papaliska bullan av anno 1250 upprättade en mängd regler om
åtskillnad av judar från kristna. Ävenså, allteftersom de tidigare
islamo-iberiska markena övergick till kristen ägo så transfererades de judiska
elementen över till de nya härskarnas välden och kommo då där att spela en
central roll för uppbyggnaden utav fungerande samhällen med hjälp utav sin
excellenta kompetens, hvilken de erhållit genom sitt leverne inom de
välutvecklade muslimska staterna, och de kunde vara verksamma inom alla möjliga
områden, inklusive egenförda jordbruk. Detta gjorde även så att judarna ej
sågos som ingående i det allmänna samhället, utan de ansågs istället vara
härskarnas direkta undersåtar og därmed slavar, särledes kungarna av Aragonien
refererade till judarna som ‘sina judar’, de betalade sina skatter direkt till
dessa, fingandes då även ett speciellt skydd samt relativ autonomi garanterad
av desamma; ett vanligt förhållningssätt för senmedeltidens judar i Europa.
Det mer distinkta med den
iberiska halvön var att judarna under denna tid og plats varo i större antal,
upptill en halv miljon fördelade på 120 samhällen, men speciellt att de
utgjorde en stor del utav administrationen och de styrandes lakejer, hvilket
ledde till att den tidens politikerförakt från borgarna, lokala aristokrater,
bönder, med flera, som hela tiden finge ha med staten att göra drabbade främst
det judiska befolkningselementet. Eftersom kungarna även sågo judarna som sina
egna personliga hantlangare så varde det även många gånger judarna som varo
skatteindrivare, samtidigt som de själva undertyngdes utav höga skatter hvilket
mer eller mindre intvingade dem in i de finansiella brancherna. Nästan alla
judar bodde även i egna tillslutna samhällen, juderias, havandes ej så
mycket andra val, inte minst med anledningen utav den spridda antisemitismen.
Separat bör även nämnas att
när Aragonien ockuperade Balearena för annektering sista dagen utav anno 1229
gavs judarna fria händer att verka i sin religion og sin kommunitet i ett
självstyre, men de kunde ej heller de undkomma nästkommande mening. Under
början av 1300-talet spred sig ånyo antisemitismen og många judar valde att
lämna speciellt Kastilien og Aragonien, de allmänna förföljelserna bleve så
hårda att kungarna sågo sig nödgade att gripa in från 1320-talet för att skydda
dem. Pedro I som besatte tronen 1350 hånades ideligen samt sades hysa ett
judiskt hov, ett inbördeskrig var att vänta. Kriget som följde utrensade i
lokal förintelsestil många judar og deras samhällen ock kriget slutade inte
förrän Pedros eget huvud föll vid anno 1369, instiftaren till kriget, Pedros
halvbror Enrique de Trastámara besatte nu tronen efter att han personligen
skarpförättat Pedro.
Den allmänna synen på judarna
förbättrades heller ej utav att landet stundom drabbades av ekonomiska kriser,
bland annat anno 1380, hvilket ibland fick pogromiska följder, till exempel
annus horribilis 1391 hvilket lämnade ett stort antal tusen judar i döden
emedans andra snabbt valde att konvertera. Vissa av de historiska judiska
samhällena bleve extra hårt åtgångna, før exempel ödelades Toledo ock Córdobas
judeenhet, den sistnämnda brändes ner helt, emedans även Barcelonas för evigt
försvann, med en anhopandes pöbelmassa i dess ställe, dansandes på judelik. Den
här mordiska hysterin spred sig över områdena och nästan alla städerna
drabbades, endast en del av härskarna lyckades skydda en del judar från pöbelmassorna.
Präster döpte judar på löpande band, och båtar med båtflyktingar avgick till
Nordafrika. I närmaste så är det att jämföra med Rwanda 1994.
Den judeiberiska guldåldern
var definitivt över og judestatusen försvagades sedan i princip oavbrutet även
om det givetvis fanns vissa familjer som behöllo sina positioner. I de
hitentills toleranta samt judevänliga Baleariska dömena spreds bölden likväl,
den 24 augusti 1391 attackerades judiska hem, samt kristna hem som skyddade
judar. Runt 300 av Majorcas judar dödades, 800 fann skydd i kungapalatset
emedans övriga kvickt baptiserade sig. Drottning Violante dömde den baleariska
mallorcabefolkningen att betala 150 000 floriner i böter för sitt beteende,
året efter gavs full amnesty för alla som begått våldsbrott mot judarna eller
Callen (judekvarteret)
utav Chuan I af Aragonien.
Även på andra platser i
Spanien så valde ett mycket stort antal att konvertera i tumultet anno 1391 ock
de kommo nu att utgöra ett nytt ‘samhällsproblem’ då de givetvis intogo, eller
snarare kvarhöll, tätpositionen i samhället. De nykristna finge även nya
karriärvägar öppnade genom att de blivit kristna, då inte bara den världsliga
världen haver en administration utan även den kristna genom kyrkan. Detta
kvarvarande i höga positioner väckte änn mera avsky då den allmänna
befolkningen med rätta betvivlade de fleste utav de föredetta judarnas
nykristna tro. Judarna som konverterat en masse bibehöllo ofta sin
gruppgemenskap, hade nära kontakter sins emellan samt med de kvarvarande aktiva
judarna og så vidare, varvid befolkningen kunde konkludera att ingen större
skillnad förelåg förutöver att de formellt numera var kristna, ehuru vanligtvis
ej tillräckligt religiöst assimilerade för att kunna ingå äktenskap över
etnicitetsgränserna. Man skall ehuru ej betvivla att det givetvis fanns de som
verkligen funno sig tillrätta i sin nya tro, men även att ett stort antal
måhänt inte brydde sig särledes mycket om hvilken religion de ansågos tillhöra.
De som hade en genuin kristen tro drabbades likväl utav omgivningens
antiinställning gentemot de nykristna. Det var pöblens massakrar som ledde till
den stora anhopningen av kryptojudar, hela samhällen döptes, av fullt
förklarliga skäl. Kungen af Kastilien var dessutom skattemässigt lessen att så
många judar flytt landet, till Málaga, Almería og Granada, där de levde väl
under de moriska styrena, det kändes då antagligen bättre att låta
konverteringar ske.
Just Balearerna kommo ack
redan åren tu efter massakrarna jeran 1391 att ånyo attrahera en inflytt utav
judar, ej allenast från fastlandsspanien utan även från Provençe, Sicilien,
Tunisien, Algeriet ock Majorcas judekommunitet växte till att vara minst
beståendes utav tusen familjer, ofta väldeligt välsituerade i skola samt
ekonomi, man följde en mixad katalonsk-afrikanskt inspirerad ritual.
I Spanien instiftades år 1412
ånyo lagar med det klara syftet att särskilja, förudmjuka samt pauparisera
judarna. 24 klauser som betvingade judar att bo i separata tillslutna ställen,
Juderias, och de finge ej arbeta inom medicin, kirurgi eller kemi, eller
handhavandes bröd, blommor, vin eller kött, inga andra hantverk eller
affärsverksamheter varo dem öppna, inte heller finge de arbeta inom
administrationen eller inom de finansiella marknaderna. Judar varo heller ej
tillåtna att anställa kristna som underhuggare till dem, oavsett om det gällde
jobb som betjänter, gravgrävare eller farmare, de finge ej dricka, äta eller
bada tillsammans med kristna, de fick icke giva dem presenter, besöka dem,
eller ingå djupa, eller intima, samtal med dem, kristna kvinnor, oavsett om de
var gifta eller ogifta, fick varken dag eller natt äntra Juderian. Den
politiska og juridiska självstyrelsen hörde till historien, de fingo ej bära
vapen, eller judelockar. Anstiftaren till dessa lagar, Vicent Ferrer, blev
senare helgonförklarad. Från 1415 fingandes judar heller ej studera Talmud.
Detta förtryck av den ekonomiskt starkaste, och mest beskolade, gruppen, i
Spanien ledde till stora negativa konsekvenser för de etniskt spanska områdena,
ekonomin stod still, marker lämnades tomma, og fattigdomen spred sig.
De judar som blev conversos
kunde i vissa fall leva i stor framgång. Judarna på Balearerna som hade en
smått avskiljd situation glömde likväl de relativt snabbt händelserna år 1391,
de blev alltmer välmående, samt sekulära, tagandes kristna namn, samt
integrerandes i den baleariska befolkningen, detta avhjälpte ehuru ej den
antisemitiska stämningen och de judefientliga lagarna från Aragonien kom att
gälla även här och under 1430-talet skedde nya antisemitiska barbarier. Även de
baleariska judarna berördes aktivt utav utvisningen 1492, men juridiska
dokument visar att man under hela 1500-talet fortsatt bränna judar för judiskt
beteende. Alltså fanns de kvar.
Etniskt betonade uppror skedde
ofta i samklang med ekonomiska kriser, precis som det är nu så växer alltid
rasism och främlingsfientlighet när ekonomin går dåligt och syndabockar
inrides, såsom exempelvis år 1449, speciellt i Toledo som även fick för sig att
instifta lagar som hindrade nykristnas tillgång till officiella arbeten. Den
ekonomiska krisen fortsatte 1465-73, hvilket i sin tur ledde till attacker mot
nykristna i Sevilla 1465, Toledo 1467 samt i Valladolid og Segovia 1473-74 för
att nämna några orter, med många dödsoffer.
1469 unierades statscheferna
utav Kastiljen og Aragonien hvilket dessvärre gav ett enat land ett decennium
därefter, ett land som alltmer gingo mot centraliseringens väg ända framtills
man i modern tid blivit tvingade utav regionaliserande krafter att släppa på etatismen
på central nivå. Judarna försökte förmå kungen att sälja Gibraltar till dem år
1473, men han gick ej med på detta. Man skapade 1478 efter visst papalskt
motstånd, en statlig inkvisition som ej var direkt underställt den heliga
stolen, och från 1480 proklamerades ånyo att judar skulle hålla sig inom sina
Juderios, även i syfte att avskilja dem från conversosarna, som Inkvisitionen
skulle behandla. Inkvisitionen påbörjade sitt arbete i febrilitet 1481 gentemot
de nykristna og tusentals individers egendomar beslagtoges emedans några hundra
judar brändes på bål för judaiserande verksamhet. Samtidigt som denna
antijudiska verksamhet försegicks så fortsatte kronan att anställa konverterade
judar i centrala funktioner, bland annat så var det en jude som till stor del
hjälpte till att driva in medel för bekostandet utav ockuperingen av Grenada,
senare var det även en jude som såg till att Columbus upptäcksfärd blev av.
Hursom, anno 1490 utfärdade
Spanien även en utlovelse om att judarna som bodde under det moriska väldet i
Grenada lungt kunde stödja den kristna erövringen utav området och att de
skulle få samma toleranta samt respektabla behandling som morerna behandlade
dem, där levde de nämeligen gott. Oavsett dessa utlovelser så utvisades först
alla judar från Andalusien 1483 och i slutet av juli 1492 fanns det inga kända
iberiska judar kvar i de spanska områdena, utvisningsbeslutet Alhambradekret
proklamerades den 31 mars 1492, några månader efter erövringen utav det fria
Grenada, och annulerades inte sedan förrän år 1968. Alla judar skulle vara ute
från konungadömet senast dagen före Tisha B’Av, תשעה באב, dagen som ofta anföres som judarnas sorgligaste dag, dagen då båð
första som andra templet i Jerusalem destruerades, 656 år emellan.
Man kan bara på en höft
uppskatta antalet judar som blevo tvingade att lämna landet och allt emellan 50
000-800 000 nämnes i litteraturen. Man tror ehuruväl att det varo runt 100 000
judar som konverterade till kristendomen emellan åren 1391 samt 1412, en del
lämnade ju landet även i detta tidsintervall, og att det alltsomallt varo runt
165 000-220 000 utaf judisk börd som varo nödgade att lämna Spanien 1492. Ett
stort antal flydde till Flandern, Occitanien, England, Tyskland, Skandinavien,
Marocko, Egyptien, Venedig samt så emottogo ett mycket stort antal utav de
italienska städerna marraner en masse. Störst enskilt antal hamnade ehuru under
Osmanskt skydd og några få tusen talare utav judeokastiljanskans ladino finnes
kvar där än idag. Turkiets sultan Bayezid II som tog emot dryga 100 000 utav de
iberiska flyktingarna tackade Ferdinand i sarkastisk ton för att
förtryckarstaten på Iberiska halvön tillsänt honom ett så gott
befolkningstillskott som kunde va behjälpliga att utveckla det Osmanska landet,
hvilke även skedde.
Alhambradekretet, 31 mars 1492, annulerades
16 december 1968.
Hemos decidido ordenar que todos
los judíos, hombres y mujeres, de abandonar nuestro reino, y de nunca más
volver. Con la excepción de aquellos que acepten ser bautizados, todos los
demás deberán salir de nuestros territorios el 31 de julio de 1492 para no ya
retornar bajo pena de muerte y confiscación de sus bienes ...
Spanien har ångrat sina
historiska illdåd och man pekar nu på de ladinotalande befolkningselementen, i
speciellt östra Medelhavet, och menar att de tillhöro den spanska kulturella
världen og bistånd har givits till bevarandet av deras speciella språk. En får
hoppas att Spanien ger än mer då språket är på väg bort. Inte nog med detta så
haver man även vid flera tillfällen gett spanskhärkomstliga sefarder spanska
pass och bland annat genom ett sådant förfarande så räddade man flera tusen
balkanska sefarder under andra Europakriget och senare så garanterade man även
spanska pass till de judar som önskade fly från Egypten efter sexdagarskriget.
Vissa sefardiska judar från Balkan hava i samband med Jugoslaviens upplösning
ävenledes valt att återflytta samt stanna i det land som förvisade deras
förfäder för 500 år sedan och de väljo nu att främst bosatta sig i Katalaniens
huvudstad Barcelona, huruvida deras språk bevaras vets ehuru ej, kanske det
blir ett nytt judeokatalanskt språk utav det, även om det gamla
shuaditisktkopplade är hädangånget.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento