Byzantisk mosaik - språkfärgsam uppluckring

 

Det gemensamma helleniska skriftspråket var starkt arkaiskt, hvilket är positivt för dagens komparativa språkforskning, men i antikens Hellas så skilde sig det talade språket allt mer från skriftmålet, detta vet man bland annat genom papyrusbrev samt andra icke-litterära skrifter som ibland bevarat mer folkliga former. Nästan alla utav de tidigare klassiska varianterna dogo ut under antiken förutom attiskan som genom koinen fick herraväldet.

Men det gemensamma attiskkoiniska språk blev ej heller det gemensamt en längre stund, då det talade språkets flexibilitet samt föränderlighet gav upphov till flertalet lokala varianter som vi havom kännedom om tack vare medeltida skrifter, i exempelvis eposet Digenés Akrítes från 1100-talet - denna utveckling ligger som alltid helt utanför språkpuritaners kontroll.

Den nämnda skriften handlar om Basíleios Digenés Akrítes som var en hjälte, samt son till en arabisk emir från Syrien, som äktade en romersk generals dotter och kom att väkta det byzantiska rikets gräns gentemot en arabisk invasion. Namnet Basíleios Digenés Akrítes förtäljer en del, ‘Basiles tvåfödda gränsväktare, άκρίτης’, hvilket illustrerar att han hade härkomst från båda sidorna, men sedemera valde att skydda den ena ‘civiliserade’ sidan gentemot den andra ‘barbariska’ – om det dessutom anspelar att han skyddade sin mors sida mot sin fars får låtas vara osagt.

En annan realspråksvisande skrift är Strategikón som skrevs efter slaget vid Manzikert 1071 utav en Kekauménos som var en aristokratisk markägare i norra Grekland, vars familj härstammade från Armenien, hvilket ej var en sällsynt företeelse för tiden. Boken var ämnad att endast distribueras inom familjen och har genom detta tagits att innehålla mer genuint talat språk än vad som varit fallet om den varit mer officiellt hållen; hursomhelst så innehåller den språkligt intressanta företeelser för hellenofiler.

Man förstår att den grekiska eliten i städerna under den byzantiska medeltiden fortsatte att föra sig på högmålet, emedans heterogeniciteten var rådande på landsbygden samt runt om i provinserna, givetvis speciellt bland de illiterata. Men ej ens dessa kunde undgå det större samhällets infiltrerande armar i form av militärväsendet och kyrkan som härmed inpräntade det gamla attiska språket till de nyspråkiga bönderna.

Den östra delen av det romerska riket använde sedan start det helleniska språket og Östrom eller det Bysantiska riket följde upp denna tradition, under hela dessa rikes epoker använde kyrkan, staten samt litteraturen sig av det attiska språket – detta fastän Miklagård egentligen från början varde en dorisk koloni.

~

Läs mer om detta i böckerna Europas tungomål.