Spanien gjorde en lyckad landsättning på Sicilien år
1734, när Sicilien låg under habsburgisk-österrikisk domän, ock kvickt varo
adelsmän från Palermo frame för att framföra att spanjorerna skulle känna sig
välkomna. Inte heller österrikarna satte sig ordentligt emot spanjorerna og
Sicilien kom nu under Carlos III och härmed unierades Sicilien med Napoli
återigen, d.v.s. ön blev ånyo styrt från Napoli.
Den italienska kulturen gjorde sig også alltmera
gällande på ön som kommit att bli en blandning av spanskhet samt italienskhet
med grekiska samt arabiska rötter, plus lite central- og nordeuropeiska
influenser. När Don Carlos slutligen blev kung av Spanien 1759 så gav han de
tvenne konungadömena Napoli og Sicilien till sin son Ferdinand som härmed blev
dito IV av Napoli samt III av Sicilien.
Stor makt fortsatte att ligga hos baronerna, såsom
det tidigare varit, och de varo i många hänseenden i praktiken självständiga
baronage og frågor som rörde liv samt död för befolkningen låg inom baronens
inflytandesfär. Baronerna själva kunde ofta bete sig i princip hur som helst
och komma undan eventuella rättsliga följder, med bara några få undantag. Många
ser detta som upprinnelsetiden för mafiaorganisationerna men det är svårt att
peka ut en viss historisk period för detta då samma eller liknande system varit
gällande på ön sedan långt tillbaka i tiden. Att banditgäng florerade är dock
helt korrekt, dessutom så haver vissa av dem erhållit stöd från baroner och
annat högt uppsatt folk og var ej speciellt intresserade av att rätta sig in i
några externt påkallade led. Faktum är i alla fall, även om utsträckningen är
oklar, att bistatuella organisationer existerade som upptog skatt, från både
bonde samt markägare, samt innehavandes utav separata rättssystem. Det bör även
påpekas att det sicilianska juridiska systemet genom åren hade blivit extremt
komplicerat som en frukt av alla olika rättssystem man varit inblandat i genom
de otaliga olika styrena som Sicilien på ett eller annat sätt blivit involverat
i, framskapandes en delikat fruktsallad. Detta ledde bland annat till att både
folket och officiella myndigheter ibland såg positivt på att lokala
myndigheter, lokala ledare, markägare og så vidare, var den viktigaste parten i
implementeringen av lagstiftningen, som ibland även stiftats av denne part
själv.
1798 så invaderade napoleonska styrkor Malta som var
nominellt knutet till Sicilien sedan 1127, men den maltesiska befolkningen som
inte gillade det hårda franska styret kunde med hjälp av brittiska samt
napolitanska styrkor bryta sig loss från Frankrike samt istället låtas ingå i
Storbritannien från år 1800 och har härmed försvunnit från siciliansk maktsfär.
De napoleonska styrkorna invaderade även Napoli 1798 og Ferdinand fingo fly
till Palermo, hvilket sicilianarna sågo som positivt. Ferdinands intresse var
dock knappast riktat åt Siciliens håll, utan snarare fokuserat kring hur han
skulle kunna återta makten i sitt rike. Han lovade ehuru att även efter han
stuckit tillbaka till Napoli så skulle Palermo inneha ett kungligt prinshov,
detta löfte struntade han ehuru i efter att han kommit överens med Napoleon om
repartiering. 1806 när nya krig uppkommit og den kungliga familjen fann sig
tvungna att återigen fly till Palermo bleve, som väntat, mottagandet ej lika
gott. Denna gången var Napoleon mer direkt inställt på att også inta Sicilien
och då Ferdinand inte hade någon speciellt kraftig armé eller flotta så fick
han bjuda in britterna som understöd. Det han kanske inte visste var att de
brittiska styrkorna ändock hade planerat att inta Sicilien, vare sig Ferdinand
bett om det eller ej.
Efter olika interna politiska händelser så stärktes
engelsmännens politiska inflytande på ön och Sicilien utvecklade en ny
konstitution som bland annat stärkte landets självständiga ställning samt
förbjöd kungen att lämna landet utan parlamentets medgivande. 1815 så begav sig
dock kungen ändå till fastlandet utan parlamentets medgivande och 1816 så
försvann även det separata sicilianska kungariket då riket genom tvång
unierades med det napolitanska ditot blivandes ‘Konungadömet för de Bägge
Sicilierna’, i samklang med detta så bytte Ferdinand den III-IV namn till
Ferdinand I. Sicilien skulle nu istället för att behandlas separat integreras
med fastlandet, hvilket bland annat betydde att Siciliens flagga utraderades,
pressfriheten försvann, likväl det sicilianska parlamentet samt den sicilianska
lagstiftningen og de sicilianska institutionerna till fördel för de
napolitanska som var av napoleonisk härkomst.
Överlag så skedde en centralisering av styret. Flera
städer såg förvisso positivt på denna utveckling, men det är ej speciellt svårt
att förstå att Palermo ej var en av dessa, men även till andra städer spred sig
så småningom missnöjet med det napolitinska styret som missgynnade den
sicilianska ekonomin. 1820 var det åter dags för en revolution med separatistiska
förtecken, men dess genomslag var främst centrerat till Palermo. Juntan i
Palermo sände diplomater till Napoli med krav om autonomi men de arresterades
och Napolis svar var att underkuva separatisterna med militär makt.
Juntaledaren som valde att försöka få ett stopp på konflikten med fredliga
medel fann att stöd för detta ej åtfanns i varken hans egna led eller hos
centralmakten og Palermo fick utstå ett bombardemang innan den napolitanska
armén återtagit staden. 1821 så intog österrikare Napoli med syfte att
återinsätta det absolutistiska styret lett av Ferdinand, Sicilien blev i
samband med detta bas för tiotusentals österrikiska soldater som tärde på det
sicilianska samhället samt dess ekonomi.
Under hela den här tiden så fortlevde även de laglösa
gängen, britterna berättar exempelvis om hemliga brödraskap som sätter heder
samt mod högt, emedans de ej haver någon respekt för lag eller individers
fysiska integritet. Berättelser finns återigen om att baroner ibland gömmer
sådana band eller att de till og med härför dem, andra gäng verkar ha varit
bönder som skyddat sig mot baroner, og så vidare. Dessa sociala strukturer var
som innan nämnts ofta socialt og kulturellt accepterade av samhällena ifråga
samt var i många spörsmål de enda fungerande institutionerna som existerade.
Man bör ju även påpeka att det inte just är vinst som varit pådrivande för
dessas handlingar, utan snarare heder, makt, frihet, självbevarelse, samt andra
mer sublima företeelser som varit vägledande, samt helt naturliga i ett
samhälle där den officiella överheten nästintill alltid varit av förtryckande
art.
Missnöjet med det bourbonska styret från Neapel var
ej inexistent utan en revolt skedde før exempel 1837, men den avstannades på
grund utav en koleraepidemi som krävde offer i tusental spridandes panik,
sjukdomen var framtills dess okänd i området. Många, inklusive ärkebiskopen i
Palermo samt universitetsprofessorer, misstänkte att giftspridningen var
planerad og utförd av myndigheterna. I Catania hissades den gula flaggan som
stod för siciliansk självständighet samt ett revolutionärt råd skapades, men
efter några dagar så ebbade hela revolutionen ut och blev kontrarevolutionär.
1848 så var det dock dags igen med start i Palermo, men den revolutionen spred
sig istället som en löpeld genom det torra brandvänliga sicilianska gräset. De
främsta målen kom att bli stadshus samt poliser som dödades en masse, men även
en hel del andra saker og andra människor kom att stå i vägen för pöblens
exploderande massa, som många gånger samlades i olika gäng eller militier. Det
samlade intrycket är att ingen speciell politisk ståndpunkt låg bakom upproret
eller upproren, utan att det snarare rörde sig om ett ytterst spontant samt
snabbspritt allmänt uppror mot myndigheterna överlag. Det politiska
förhållningssättet som ehuruväl kom att komma i ledarposition var liberalt og
antinapolitanskt. Napoli kände sig tvingade att till slut erbjuda Sicilien
lokalt självbestämmande emot att de erkände den bourbonska suveräniteten - det
sicilianska revolutionsrådet tillsammans med det återskapade parlamentet krävde
ehuru full självständighet och separering från Napoli, ock så skedde. Den fria
perioden blev en rörig epok i Siciliens historia og de fick ingen reell chans
att bygga upp något hållbart styre eftersom fraktioniseringen var allt för
stor.
Efter bara några månader anföll en napolitansk styrka
Messina som intogs och härefter lämnade Napoli samma erbjudande som innan,
hvilket ledde till samma svar från sicilianarna som ju säkert även misstänkte
att Napoli skulle bryta löftena så fort avtalet kommit i napolitansk hamn.
Napoli ville ehuru ej så lättvindigt lämna ön, utan under 1849 så togs ön
tillbaka bit efter bit. Nationens parlament fick stänga igen, men viss grad av
lokal självständighet tilläts i kyrkliga, rättsliga, finansiella samt polisiära
spörsmål, men det napolitanska styret som man nu åter undertvingades var
knappast ett styre av den mer upplysta sorten utan snarare ett relativt
despotiskt sådant, hvilket självklart är en av anledningarna till att
självständighetstankarna kunde fortsätta att leva ett gott liv på Sicilien samt
hos sicilienare runt omkring i Europa.
Känslan av italienskhet har aldrig varit speciellt
stor på Sicilien, men ändock så menade Mazzini att man skulle starta ett sicilienskt
uppror och sedan nyttja detta för att uniera hela Italien, denna idé tog
sedemera Garibaldi efter. Man förstod att Sicilien var idealplatsen för att
föda en revolution där stora delar av folket är missnöjt med Napolis styre,
existensen av arga bondeskaror medels traditionen av milisgrupperingar, det man
ehuru ej togo hänsyn till i idéskapandet var att Sicilien lika lite som det
ville tillhöra Napoli, ville tillhöra ett ännu mera från Sicilien avskiljt
Italien. En viss del av intelligentian, främst i exil, valde dock att propagera
aktivt för den nya idén. 1860 så startades ett uppror i Palermo som snabbt
stoppades av polisen, men inom några timmar så hade de flesta militära
posteringarna runt staden attackerats; inte långt senare så spred sig revolutionsandan,
främst hos fattiga bönder, ut på landet og banditgängens frosstid kunde åter
blomma ut till fullo. Upproret hann pågå i hela fem veckor innan Garibaldi tog
tillfället i akt att genomföra sina sluga planer på att uniera den italienska
halvön med hjälp av ön som alltid legat utanför, nere vid foten, utifrån
italienska synvinklar sett.
Han landsatte lite över tusen soldater vid Marsala i
den västligaste delen av landet. Han proklamerade att han var diktator samt
härskare i ställe för Vittorio Emanuele II, kung av Piemonte. Lokalbefolkningen
vid landsättningsområdet blev skrämda, men efter att Garibaldi framfört idén om
ett bondkrig och utlovat mark till alla fattiga samt de som tog upp vapen i
kampen mot Napoli og dess styrkor samt institutioner, så ändrades mångas
uppfattning tvärt och gerillakriget kunde börja. Efter att de napolitinska
styrkorna tagit sitt pick ock pack et stuckit så hade Garibaldi endast ett
litet intresse av Sicilien, då han istället blickade mot Neapel samt Rom för
att fortsätta sin kamp om ett enat Italien.
Missnöjet växte givetvis än mer när Garibaldi
initierade ‘Diktatordömet av de Bägge Sicilierna’, hvilket inte sågs som någon
större skillnad från det döme man precis lämnat bakom sig.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento