Känslan av italienskhet har aldrig varit speciellt
stor på Sicilien, men ändock så menade Mazzini att man skulle starta ett
sicilienskt uppror för att sedan nyttja detta för att uniera hela Italien,
denna idé tog sedemera Garibaldi efter. Man förstod att Sicilien var
idealplatsen för att föda en revolution där stora delar av folket var missnöjt
med Napolis styre, existensen av arga bondeskaror medels traditionen av
milisgrupperingar, det man ehuru ej togo hänsyn till i idéskapandet var att
Sicilien lika lite som det ville tillhöra Napoli, ville tillhöra ett ännu mera
från Sicilien avskiljt Italien.
En viss del av intelligentian, främst i exil, valde
dock att propagera aktivt för den nya idén. 1860 så startades ett uppror i
Palermo som snabbt stoppades av polisen, men inom några timmar så hade de
flesta militära posteringarna runt staden attackerats; inte långt senare så
spred sig revolutionsandan, främst hos fattiga bönder, ut på landet og
banditgängens frosstid kunde åter blomma ut till fullo. Upproret hann pågå i
hela fem veckor innan Garibaldi tog tillfället i akt att genomföra sina sluga
planer på att uniera den italienska halvön med hjälp av ön som alltid legat
utanför, nere vid foten, utifrån italienska synvinklar sett.
Han landsatte lite över tusen soldater vid Marsala i
den västligaste delen av landet. Han proklamerade att han var diktator samt
härskare i ställe för Vittorio Emanuele II, kung av Piemonte. Lokalbefolkningen
vid landsättningsområdet blev skrämda, men efter att Garibaldi framfört idén om
ett bondkrig och utlovat mark till alla fattiga samt de som togo upp vapen i
kampen mot Napoli og dess styrkor samt institutioner, så ändrades mångas
uppfattning tvärt och gerillakriget kunde börja. Efter att de napolitinska
styrkorna tagit sitt pick ock pack et stuckit så hade Garibaldi endast ett
litet intresse av Sicilien, då han istället blickade mot Neapel samt Rom för
att fortsätta sin kamp om ett enat Italien.
Han försökte ehuru härska som diktator i fem månader,
men det gick ej så bra om man ser till banditgängens fortlevnad och behärskning
av landet eller till olika städers militära kamp mot varandra, samt viktigast
av allt måhänt, briganters kamp mot den nya staten Italien. Garibaldi som till
en början vägrade lämna över styret till Piemonte introducerade piemontesiska
lagar samt institutioner, det piemontesiska myntväsendet, decimalsystemet samt
flaggan. Inte ens det ärovördiga gamla sicilianska parlamentet
återstipulerades, utan istället menade Garibaldi att det helt annorlunda
piemontesiska parlamentariska systemet skulle exporteras till Sicilien. Det
stod nu klart för de fleste sicilianare att Sicilien inte alls skulle få något
självbestämmande utan att man blivit en fullbordad koloni, där kolonisatören
inte alls tillfrågar befolkningen om råd och där tillika kolonisatören ser det
inkorporerades områdets system som underordnat i jämförelse med kolonisatörens
eget. Många sicilienare hoppades att Garibaldi skulle ge över makten till
Piemonte där Cavour ju var premiärminister, inte för att man snabbare ville
integreras med den norditalienska staten utan för att Cavour, liberal som han
var, tidigare lovat sicilianarna lokalt självbestämmande. Missnöjet växte
givetvis än mer när Garibaldi initierade ‘Diktatordömet av de Bägge
Sicilierna’, hvilket inte sågs som någon större skillnad från det döme man precis
lämnat bakom sig.
För att få
perspektiv på händelserna så kan det vara väl att bemärka att ytterst få
sicilianare visste var Italien stod för, många trodde i flera år att ordet
Italia var namnet på kung Emanuele II:s fru. I oktober 1860 genomfördes, av Garibaldi,
en folkomröstning på Sicilien angående skapandet av en unierad italiensk stat
ledd av kung Emanuele II, i sovjetisk anda så svarade 99,5 % för en sådan
skapelse. Sicilien överfördes sedan till piemontiskt styre og Cavour glömde
snabbt av sina tidigare liberala lovelser samt menade att Syditalien nog
behövde norditalienska influenser för att klara den administriella livhanken.
Norditalienska byråkrater som kommo ner för att styra kolonin fann ett helt
annat land og den kulturella chocken var total samt kommuniceringen minimal –
till följd utav bristande språkförståelse då man talar helt olika språk. De
norditalienska herrerna såg snabbt ännu mera ner på de syditalienska
undersåtarna samt menade i sann kolonial anda att sicilianarna nog skulle vara överlyckliga
av att de blivit införda i ett upplyst rike. Sicilianare, stolta som de äro,
märkte att det knappast var någon skillnad på ett napolitanskt eller ett
piemontiskt styre, förutom att Napoli faktiskt gav Sicilien relativt stor
autonomi, och vände sin avsky mot nord samt den italienska enhetsidén.
Årsdagen av
revolutionen firades således med nya uppror i flertalet städer, vissa ville ha
tillbaka det bourbonska styret emedans andra endast kände för att få ut lite
aggressioner. Hursomhelst så växte återigen militierna till sig og under tio år
låg ön i borgarkrig, eller snarare ett ofantligt gängkrig som får Chicagos
tidigare problem att blekna till försvinnande. Det är från denna tid det som vi
kommit att kalla mafia / maffia anses härkomma, även om en vidare studie av
Siciliens historia lätt kan förtälja att dess historiska samt traditionella
förekomst har långt många fler århundraden på nacken. Det är ehuruväl sant att
idéerna om ett väldigt organiserat mafiosigt system för tiden, samt tidigare, ter
sig väl överdrivna.
De
norditalienska herrarna gjorde vad de kunde för att få Sicilien att rätta in
sig i de piemontesiska leden vad gäller lag og ordning, hvilket i klartext
betydde att befolkningen fick genomleva ett hårt förtryck, hvilket givetvis endast
ledde till att en än mer hatfull situation framkom, det i sin tur ledde till än
mer antimyndig verksamhet och den så kallade mafian fick givetvis mer og mer
makt i det reella samhället, kommandes att infiltrera även myndigheterna.
Sicilianarna
vunno mot kolonialmakten.
Det
italienska parlamentet utsåg general Govone för att fixa till problemet
Sicilien samt gav honom fullmakt till bland annat militärdomstolar og
ögonblickliga avrättningar. Hans framfart var väldigt hård och det sicilianska
hatet mot Italien växte sig ännu starkare, vissa önskade att andra statsmakter
skulle intervenera i vanstyret som försegick på ön. 1866 så var det dags igen
för ett uppror i Palermo, men Italien kunde efter en vecka med hjälp av 40 000
soldater återbringa staden till sitt domvärjo. I slutet av 1800-talet kom nya
uppror upp i dager og några bönder valde till og med en ny kung, året efter
detta varde nya uppror, og så vidare.
Det
revolutionärsbenägna Sicilien var även ett lätt offer för den socialistiska
idén som snabbt fick fotfäste samt spred sig som koleraepidemin tidigare gjort.
Revolten som följde förintades återigen av den italienska armén og ledandes
politiker klargjorde att Sicilien var för orientaliskt för att kunna styras på
annat sätt än genom våld. Även om dessa tankar figurerade så gjorde man ett
försök om lite lokal självständighet - efter att man påtvingat landet olika
reformer - men då experimentet snarare var anpassat till norditalienska
förhållanden så blevo resultatet av negativ karaktär innan det ens kommit
igång. Den socialistiska åkomman gick sedan snabbt över och inte heller den
besläktade fascistiska ideologin fick något starkare fotfäste förrän Mussolini
tog makten, och det är inte för inte som Sicilien kommit att kallas den minst
fascistiska regionen i Italien - sicilianarna vill icke ha en stark italiensk
stat. Det sicilianska hatet mot staten minskade heller så ej under
fascisttiden, då staten icke betedde sig speciellt exemplariskt eller
rättsstatsmässigt i sin misslyckade jakt på mafian, dessutom så missgynnades
det sicilianska samhället och ekonomin ständigt av den fascistiska staten,
hvilket givetvis knappast bättrade på anseendet utav den italienska staten.
Under kriget
fortsatte man att se snett på Sicilien og 1941 beordrade man att alla sicilianskfödda
officerare skulle förflyttas till fastlandet då man inte ansåg att deras
lojalitet var säkrad, detta kan tyda på att varken den italienska staten, eller
kanske sicilienarna, ansågo att Sicilien i egentlig mening var tillhörigt
Italien, eller ville tillhöra Italien. Ock, mycket riktigt, när de allierade
intog ön så gick det i princip nästan helt utan problem utifrån det sicilianska
folklagret och snart efter den allierade erövringen började de separatistiska
tankarna att pyra og en planering om folkomröstning kom till vida. De allierade
valde ehuru svekfullt att gå emot denna folkliga samt dominerande strömning om
siciliansk självständighet och gav Italien åter makten över ön 1944, detta
ledde till att en hemlig armé skapades ock ett inbördeskrig igångsattes.
Två år senare
så gav Italien Sicilien visst självbestämmande, främst över jordbruk, gruvbruk
samt industri, kommunikationer, med mera, hvilket tillfredsställde en hel del
separatister, till detta skall läggas att den italienska staten slutat
missgynna Sicilien ekonomiskt såsom man gjorde under den fascistiska tiden.
Sicilien har ehuru dessvärre sedan dess politiskt tillhört Italien, även om
Sicilien både socialt, kulturellt og språkligt kvarblivit vid sin sicilianska
tradition og självfallet figurerar olika frihetssträvande rörelser fortfarande,
varav vissa är relativt starka.
Vissa av
rörelserna önskar bryta loss Sicilien helt från den italienska halvön, emedans
andra vill återskapa ‘de båð Sicilierne’, då de anser att de åtminstone har större
tillhörighet till ett syditalienskt kulturområde än ett italienskt, ej sällan
är dessa sistnämna tankar komna från Napoli.
Inte helt
olikt vissa separatistiska tankar i nord.
~
Läs mer om detta i böckerna Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento