Καθαρεύουσα καί δημοτική

 

Gällande Grekland og landets språkliga spörsmål så kom en inomhellenisk konflikt i dager under 1800-talet som är av stor vikt för den frammenta historien för landet, då de lärde samt adlen ville se den mer arkaiska formen av attisk-hellenska, emedans lokalbefolkningarna kämpade för sina varianter som oftast hade utvecklats under den bysantiska epoken. Böcker som gavs ut under epoken både i Hellas samt annorstädes använde sig esomoftast utav ett hopkok utav de olika varianterna med såväl folkliga såsom arkaiska inslag.

De konservativa lärda ville använda sig av den klassiska attiskan samt radera ut alla utomhellenska samt folkliga influenser, emedans en språklig ledare vid namn Adamántios Koraís (1748-1833) förespråkade de folkliga språken, men även han insisterade på att de utomhellenska influenserna skulle elimineras och tomrummet som skapades skulle fyllas med hjälp utav klassiska ord eller nybildningar därav. Till saken hör ju även att en hel del utav de moderna utomhellenska orden som inlånats från västeuropeiska språk just har en klassiskgrekisk härkomst.

Koraís själv var född i Smyrna men främst boendes i Paris og därmed förespråkande utav klassiskgrekiska inlån som tagit sin väg genom historien via Frankrike. Hursomhelst så kallas denna gren för kathare’vousa eller ‘det rena språket’ og den vann så småningom tycke även hos attiskförespråkarna, men många ‘vulgära’ folkord byttes ut mot ‘finare’ arkaiska - det blev således en kompromiss där folkmålen anses ha vunnit mest, även om det givetvis fanns de som misstyckte mot denna vulgarisering utav det skrivna ordet.

Även talspråket genomgick en standardisering genom att den -hellenisk-jonisk-attisk-koine-peloponnesiska varianten erhöll hegemoni. Denna peloponnesiska var förståelig av i princip alla hellener då den ej innehöll de kretanska arkaismerna ock icke heller de nordhellenska avvikelserna som var svårförståeliga för den övriga befolkningen. Denna peloponnesiska kom att kallas dimotiki’, ‘det folkliga språket’, och hade redan vid frigörelsen fastslått sin position som ett överregionalt talspråk.

Detta bäddade givetvis vägen för en konflikt då man hade ambitionen att skapa ett nationalspråk og ej tvenne, hvilket ju blev fallet varmed kampen härmed finge fortsätta. En av de främsta förespråkarna utav dimotikiskan och samtidigt en av förgrundsgestalterna för modern grekisk poesi var från Kretas italiensktalande aristokratiska befolkning, men belackade sig från att använda dels ord av mer lokal kretansk karaktär och italienska inlån i sin lingvistiska utarmning.

Katharévousaiskan användes som förvaltnings- samt undervisningstungomål emedans dimotikiskan nyttjades för vardagligt bruk, den senare gjorde ehuruväl også med tiden alltmer intåg i den litterära traditionen. I vissa fall så avvek språken så till den grad att tungomålet i den lärda litteraturen och myndighetspråket var helt oförståeligt för den outbildade gemene man, hvilket förde detta språkspörsmål rakt upp på den politiska dagordningen. Den dåtida politiska dagordningen var ganska hetlevrad och denna målfråga har kravaller, dödsfall samt regeringsfall i början på 1900-talet på samvetet, hvilket givetvis hade kunnat undvikas om båda sidor hade accepterat varandra i en tolerant samvaro där båda traditionerna hade kunnat fortleva vid sidan om varandra, såsom man hade gjort i antiken.

Även det kommunistiska partiet, som sades vara ‘folkets parti’, fortsatte att nyttja katharévousaiskan som den enda seriösa språkformen inom den politiska diskursen emellan 1918 og 1927 när man sluteligen övergick till dimotikiskan. Dimotikiskan kom sedemera att förknippas med vänstersympatier och givetvis då även med nationalsocialistiskt tycke när tiden för detta var aktuellt.

Under ockupationen under det andra större europeiska kriget under förra århundradet finge således kartharévousaiskan återigen ett uppsving. Men dimotikiskan vann dock kampen ock bleve folkskolans undervisningstungomål samt i samma veva så utkommo de första läroböckerna på språkformen. 1975 övergick även gymnasiet till detta sydhelleniska folkmål og 1976 fick det officiellt gehör genom att det blev officiellt, men först efter det att militärregimen 1967 försökt införa katharévousaiskan ånyo.

Jeran 1963 hade språkformerna fått likställd status i undervisningsmaskineriet även om katharévousaiskan bibehöll sin officiella prägel samt status, men efter militärdiktaturens tafatta försök att katharévousaisera landet har dimotikiskan vunnit språkkampen inom snart sagt alla domäner.

Utrensningen utav de ickehellasiska orden fick heller ej total genomsyrelse, hvilket kan ses genom att det i nygrekiskan fortfarande finnes omkring 300 slaviska lånord. Hursomhelst så är det något språkligt ironiskt att Koraís som just kämpade för ett folkligt standardiserat tungomål kom att sammanknippas med ett konservativt högspråk som finge utstå kamp just mot ett änn mer folkligt språk.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.